Inför säsongen 2018 stod IFK Göteborg inför en av de tuffaste utmaningarna man ditintills ställts inför. Dels de ekonomiska aspekterna och på det sätt föreningen parerat slitningar och maktkamper genom åren, nu skulle även ett nytt spelsystem sättas. Blåvitt skulle lämna det trygga men ack så uråldriga 4-4-2 och nu gå den moderna fotbollen till mötes. 3-5-2 eller 3-4-3. Bollkontroll, fart och rörelse. Det markerades en skillnad från ledningen, gammalt mot nytt. Att tränare och verksamma inom fotbollen i stort pratar mindre i termer av sifferkombinationer och att spelet fotboll alltid behöver anpassas utifrån förutsättningar, pratades det mindre om. Nej, ut med det gamla, in med det nya. ”…fotbollsaktörer runt IFK Göteborgs sportsliga sfär utövade påtryckningar på Mats Gren…” I […]
AMBITIONER. Att Blåvitt skulle gå kräftgång den här säsongen, det var många supportrar oroliga för nära Mats Gren & co sänkte ambitionerna från det traditionella ”slåss om topp fyra” – som varit Blåvitts målsättning under i princip hela 2000-talet – till ett mer defensivt ”runt en sjätteplacering”. Signalen var tydlig: Alla fick räkna med ett skitår, kort sagt. Men att ambitionssänkningen skulle innebära en elfteplats i tabellen när 2/3-delar av serien var spelad trodde inte ens de mest negativa supportrarna. Inför säsongen upprepades ett numera känt begrepp – #tålamod – som ett mantra från alla möjliga håll. Uttrycket var designat för att ge utrymme för den nya regimen under ledning av Poya Asbaghi. Utrymme för att kunna slippa den värsta kritiken om […]