Allsvenskt uppehåll, blåvitt tillbaka från kort semester och tid för reflektion och utvärdering. Jag har tittat på matcher i repris för att studera vissa sekvenser och speldetaljer som utmärkte våren som nu passerat. Nedan följer några punkter där det dels finns utvecklingspotential, och dels punkter där man kan ställa sig frågan: hur ska vi göra nu? Det finns en del att gå igenom, och de som läst mina texter under våren känner kanske igen sig.
…
Högerkanten – med och utan Sebastian Ohlsson. Hur gör vi nu?
En av de viktigaste offensiva hoten blåvitt hade under april och till och med mitten av maj var samarbetet mellan Sebastian Ohlsson och Emil Salomonsson på högerkanten. Det var genom detta samarbete man gjorde sitt första mål för säsongen mot Norrköping hemma. Det har varit ett samarbete som gått ut på att de öppnar ytor för varandra (eller primärt att Sebastian öppnar för Emil) genom smarta överflyttningar. När Ohlsson blev nermald mot Hammarby och Emils nyckelben pajat mot Mjällby är den stora frågan: vad ska hända nu? Man hade en offensiv idé och en variant som fungerade mycket bra, och sedan dessa skador inträffade har det ju sett minst sagt krampaktigt ut offensivt. Vi såg att samarbetet som sagt kulminerade i ett förlösande mål mot Norrköping, men samarbetet började tidigare än så. Under matchen mot Djurgården i omgången innan såg vi prov på hur det fungerade. Vi tittar på klipp nedan.
I det första klippet ser vi hur uppbyggnadsspelet startar mot Djurgårdens press i 4-4-2-shape där man ville pressa med sina två centrala balans-mittfältare på våra sexor. De håller sin vänsterytter Haris Radetinac lite indragen relativt Emil som nästan håller maxbredd. Det viktigaste är att notera Ohlssons position: Ohlsson har kommit in i den så kallade ”half-space”-ytan, korridoren mellan ytterkorridor och central korridor. Där står bokstavligt talat Djurgårdens vänsterback Elias Andersson på Ohlsson, och nyckeln är hur Andersson lämnar ytan bakom sig eftersom han blir osäker på vad man vill göra med Sebastian Ohlsson, och Andersson väljer att man-man-markera. Då tappar man den ytan för Emil att inkräkta på. Ohlsson löser situationen genom att visa styrka och balans, och forwards och tia fyller på mot boxen (fyra spelare), och man har hamnat i ett bra läge att ta sig fram till ett avslutsläge i boxen om man får kontroll på bollen.
I nästa klipp ser vi ytterligare prov på hur samarbetet fungerar genom att Seb öppnar yta för Emil att avancera långt i sin ytterkorridor. Nyckeln är att Emil i ytan framför sig får möjlighet att avancera inåt i plan: ytterbackar kan vilja hålla sig breda i sina utgångspositioner, och med en offensiv ytterforward som också håller sig brett kan kantspelet tendera att bli för brett och mottagliga och sårbara för överbelastningar och bli enkelt att försvara mot. Men när yttern med utgångsposition högre upp i plan rör sig inåt och forwards och mittfältare rör sig mot box i ett tidigt skede blir det lättare att komma runt just detta, och diktera villkoren själva när man rör sig mot boxen.
Studera Seb Ohlsson igen. Nyckeln är nu den diagonala löpningen han tar inåt i plan för att ockupera Elias Andersson igen för att återigen öppna samma yta som diskuterades ovan för Emil. Sedan sker ungefär samma sak när offensiva spelare befolkar boxen och man kommer till ett avslutsförsök.
Hur initieras varianten? Finns det några förutsättningar som ska vara uppfyllda för att man ska spela upp till Emil och att Seb ska röra sig inåt? Med andra ord, vilka ”triggers” finns det? I det första klippet ser vi att Johan Bångsbo kommer ur press medan Sebastian Hausner är fri och spelbar. Han förblir opressad och startar ett uppspel till Ohlsson. I det andra klippet ser vi att det är Bångsbo som är opressad och som slår en långboll, och i uppspelet som leder fram till målet mot Norrköping är det också Bångsbo som lyckas reda ut en situation där han blir pressad, spelar vidare till Carlén som inte är man-man-markerad och som lätt kan vända runt och fördela vidare på Emil. Triggers: opressad mittback som startar uppspel direkt eller via mittfältare som inte är man-man-markerade som lätt kan transportera vidare.
Sebastian Ohlsson gick som sagt ut skadad tidigt i matchen mot Hammarby hemma. Då handlade det om Eman Markovic/Linus Carlstrand på högerkanten i den högre utgångspositionen. Hur såg spelet på högerkanten ut när Emil saknade sin radarpartner? Emil tenderade att hålla sig brett som han brukar, men skillnaden vi ser nu är att han saknar en ytter som tydligt attraherar markering och löper diagonalt inåt. Linus Carlstrand rör sig i central korridor som en forward och ockuperar inte ytterbacken på samma sätt vilket inte öppnar den så viktiga ytan så att Emil kan komma längre in i plan och slå inlägget. Här kommer Hammarby enkelt ner och försvarar ytterkorridor genom att dubbla på Emil för att hålla honom kvar i ytterkorridoren. När han inte har med sig ett understöd i ytan mellan de Hammarbyare som faller centralt och de som dubblar mot ytterkorridor tvingas han till ett längre inlägg som är svårare att träffa rätt med.
Nästa klipp visar ytterligare hur Hammarby valde att försvara under andra halvlek vilket de lyckades bra med. I klippet noterar vi att varianten återigen initieras av opressad mittback, men Emil måste vända om gång på gång efter att uppspelet startas. Han har ingenstans att avancera framåt. Varför? En del av det handlar om vad Eman Markovic inte gör. Eman ockuperar sin ytterback som följer honom, men han tar inte den diagonala löpningen som friar upp ytan uppåt och inåt i plan som Ohlsson gör. Har rör sig inte heller in i ytan mellan mittback och ytterback och visar sig inte som ett passningsalternativ. Resultatet blir att han inte bidrar med någonting som får Emil att komma framåt i plan.
Så… hur gör vi nu? Betyder skadorna och Sebastian Hausner som högerback och Markovic/Carlstrand som yttrar att vi har sett det sista av den här varianten på ett tag tills Emil och Seb är fullt friska? I sådana fall vore det riktigt synd med tanke på den produktivitet just Emil och Seb O har visat.
Styrpressen
Ett annat mönster vi sett i det blåvita spelet under våren är den så kallade styrpressen. Det handlar om ett typ av presspel där objektivet är att styra motståndarna mot en viss yta för att sedan kunna återerövra bollen där och ställa om från den ytan. Vad är de grundläggande fördelarna med det? Lyckas man få över motståndaren till en specifik yta kan man på sina egna villkor sköta omställningsspelet om man är tillräckligt skickliga att komma därifrån, vilket är en i stora drag enkel sammanfattning. Till att börja med, hur har ett sådant spel sett ut? Vi tittar först på en bildserie från matchen mot BP borta, som visar hur man använder varianten för att återerövra och komma till avslut.
Initieringsfas: triggers. En vanlig trigger är när en ytterback vänder upp för att ta fram bollen och leta vidare centralt, men hittar inga attraktiva alternativ. Nedan ser vi hur Anders Trondsen (3) markerar en av BP:s mittfältare vilket gör att spelalternativet framåt för deras ytterback inte blir enkelt. När detta sker kliver Sebastian Ohlsson och Elias Hagen ut på sin högerkant för att skapa en mindre överbelastning mot denne ytterback. Detta stressar ytterbacken och forcerar ett hemspel.
Sebastian Ohlsson är nu den som ska fullfölja pressen. Han kliver på den mittback som tar emot bollen. Eman Markovic (1) och Marcus Berg (2) positionerar sig för att kunna fortsätta pressen. Berg ställer sig framför de andra mittbackarna så att han ligger tillräckligt nära för att göra den passningsvägen oattraktiv för mittbacken, för BP vill ju inte orsaka en sådan omställning centralt. Detta forcerar den längre passningen mot andra kanten.
Passningen till andra kanten blir en trigger för Eman Markovic att kliva, och nu lyckas han bryta passningen i sin löpning och orsaka en turnover. Läget leder fram till ett avslutsläge som räddas och tippas precis utanför. Detta exempel visar hur man nästan får bästa möjliga utdelning, men det visar ungefär hur det ska se ut när det funkar. Vill man kan man bryta ner styrpressen i fyra ungefärliga faser:
- Markering centralt och trigger för att forcera hemspel och initiera pressen
- Fullfölja pressen mot mittback/målvakt
- Styra ut på andra sidan, flytta över och återerövra
- Omställningsspelet från återerövringsyta
Vad finns för risker om man misslyckas? Om den långa passningen når fram till egen spelare gäller det att hålla koll: då är man i ett läge där man själva är ur sina normala försvarspositioner, och man måste omgruppera. Det fanns lägen i matchen när BP utnyttjade att blåvitt försökte fullfölja pressen och spelade förbi en överbelastning genom ett kantbyte på motstående ytterback, vilket för blåvitts del blir riskfyllt när man släpper till en progressiv passning på yta (exempelvis från Samuel Leach Holm som stod för ett flertal sådana). Det gäller alltså att vara vaksam i försvaret om en pressfälla skulle misslyckas.
Efter matchen mot Häcken borta beskrev jag en liknande situation där själva initieringsfasen och fullföljandet av pressen lyckades och man kom ut till en yta därifrån man ville återerövra högt, men när utmaningen låg i hur man skulle komma vidare därifrån på ett optimalt sätt. Även om man lyckats styra över Häcken med pressen lyckas inte blåvitt göra något konstruktivt av det i just denna situation, och istället blir det en kontring av det hela. Sekvensen med spelet på kanten avslutas med att Häcken flyttar ut spelare mot den sidan, precis som blåvitt, och kväver blåvitts ytor att röra sig och flytta bollen någonstans när man lyckats återerövra den. Resultatet blir att bollen bara slås iväg och inget resulterar offensivt av situationen, mer än att den kommer ut till Häckenspelare som nu har öppen gata att kontra till följd av överbelastningen. Just denna kontring leder fram till Häckens 2-1-mål tidigt i andra halvlek som hade stor påverkan på den matchen. Den stora frågan framgent är alltså övergången mellan fas tre och fyra i styrpresspelet.
Det är skillnad mellan vilket lag man möter. Nedan ser vi hur det kunde se ut mot Degerfors hemma i en situation där vi precis gjort 2-0 och sparkat igång spelet. Återigen handlar det om att få över spelet på ena kanten. Man flyttar upp Norlin, Berg och Hagen, vill stressa och krympa ytor och tvinga ner en ytterback och forcera att uppspelet går via denne, och så flyttar man över.
Här försöker man ta sig ur genom att skapa numerärt överläge på den kant man styr över till och krymper ytor så att man kväver motståndaren. Ett 4v3-läge på bilden blir ett 5v4 och rektangeln som är målad på bilden blir allt mindre, och Degerfors är inte tillräckligt skickliga för att komma ur. Sebastian Ohlsson och Marcus Berg (markerade med pilar) uppfattar att man har stor chans att återvinna bollen, så de sticker uppåt för att försöka fortsätta anfallet.
Knäckfrågan: hur ställa om på ett effektivt sätt mot lag som är skickliga att spela sig ur press och överbelastningar på små ytor? Hur ska kontringsskyddet och organisationen se ut om man tappar bollen (begrepp: rest defense, kolla upp om ni är intresserade av att veta mer om sådan taktik) så att man undviker det som hände i situationen som beskrevs från matchen mot Häcken?
Bortspelade på mittfältet mot skickliga lag
När vi har spelat mot skickliga lag som Malmö FF och Häcken har jag två gånger i texterna från dessa matcher tagit upp hur just dessa lag under perioder av matcherna med sitt uppbyggnadsspel sågat sig igenom blåvit shape och på bitvis för enkla sätt skapa chanser genom buildup-spel från backlinjen. När jag såg om matchen mot Djurgården (som jag inte skrev någon text på) noterade jag även detaljer därifrån från första halvleken som också gav detta intryck. Det handlar om hur lag med smarta ”decoy-löpningar” (löpningar i syfte att locka med sig markering och öppna ytor, precis det Seb O gör i Emil-varianten till exempel), droppande/sidledsförflyttningsrörelser och liknande frigör sina mittfältare på yta sådan att mittfältaren får tid och rörelseradie att styra spelet vidare i nästa fas. Vi tittar på en sekvens från första halvlek från Djurgården borta där vi får se hur Djurgården lyckas förvirra det blåvita mittfältet och frigöra Oliver Berg centralt.
Blåvitt ligger i sin vanliga 4-2-3-1-shape i defensiven där man kör en tia (Hagen) på deras sexa (Finndell). Djurgården spelade med två offensiva åttor (Berg och Magnus Eriksson) på blåvitts sexor Sebastian Eriksson och Adam Carlén, så teoretiskt har man ett lika förhållande på mittfältet när Djurgården har bollen i någon sorts man-man-kontroll. Hela grejen är att Djurgården gjorde små förändringar som påverkade de blåvita sexorna. När högerytter Oskar Fallenius droppar ner som högerback möjliggör det för ordinarie högerback Piotr Johansson att komma in i plan och centrera. När Johansson gör ett litet ryck centralt för att få det att se ut som att han ska sticka på en länge boll uppfattar Adam Carlén detta och börjar följa Johansson, och lämnar då Oliver Berg som hamnar bakom honom. Sebastian Eriksson, som ska ha Magnus Eriksson, blir lämnad ensam i en 1v2-situation när Carlén inte är säker på vad han ska göra. Passningen från mittbacken visade sig vara riktad mot Oliver Berg, som hur enkelt som helst kan plocka upp på mittfältet och sedan slå i djupet på Victor Edvardsen.
Ytterligare en situation från Djurgårdsmatchen är hur man förlorar en liknande yta till Magnus Eriksson i detta fall, och detta sker återigen genom att man förvirrar sexorna och ytter genom att nu Oliver Berg tar en löpning mot kanten, drar med sig Carlén och håller honom lite vänsterställd så att yta öppnas för Magnus Eriksson när vår egen Sebastian Eriksson behöver droppa av och zonförsvara ytan mellan linjer för att inte tappa kontrollen om en potentiellt farlig yta.
Fler exempel som togs upp från Häckenmatchen. När det gäller Häcken hamnar mycket fokus på Samuel Gustafson, och det gjorde det även här när Elias Hagen fick uppgiften att markera Gustafson. Först ser vi en situation centralt som till en början ser gynnsam ut för blåvitt i de centrala ytorna, i alla fall enligt numerären. Vi har en 1v1-sitiation med Linus Carlstrand på Romeo Amane i en duell, men sedan ett 4v3-läge på mitten när Gustaf Norlin har flyttat in för att hålla koll på Simon Sandberg i Häcken som flyttat upp i mitten. Amane vinner dock duellen med Carlstrand, och nästa steg är intressant. Notera att både Elias Hagen och Anders Trondsen bevakar Samuel Gustafson, och det är Gustafsons aktion här som omvandlar detta från ett numerärt underläge till ett numerärt överläge för Häcken. Gustafson är redan här på väg lite nedåt, och Hagen och Trondsen vill inte släppa honom och följer med.
Nu ser vi hur Samuel Gustafson har flyttat nedåt en bit, fått med sig Hagen och Trondsen, men Gustafson är inte delaktig längre. Romeo Amane har flyttat över bollen mot andra sidan, och notera nu att Häcken har skapat sig själva ett 3v2-läge i den högra korridoren ur deras anfallsriktning sett. Mikkel Rygaard hamnar på Carléns blinda sida och kommer förbi enkelt ut i ett hav av yta som han gjorde ett flertal gånger under denna match och kunde hota. Detta är ett exempel av många.
Gustafsons aktion är här det som drar ut det blåvita mittfältet och omvandlar som sagt ett numerärt underläge till ett överläge. Det blåvita mittfältet blir i någon mån lite förblindade av Gustafson. Efter matchen mot Malmö skrev jag att MFF tidvis hade enkelt att starta sitt uppbyggnadsspel via Hugo Larsson när blåvitt lockades upp i press och Malmö sågade sig igenom, för att sedan möjligen fortsätta med överbelastning följt av kantbyte ut på ledig yta (begrepp: overload to isolate, kolla upp om ni är intresserade). Mot Djurgården: lockade att gå i press mot positionsbyten och decoy-rörelser. Där har vi nästa knäckfråga: hur ska man då göra när skickliga lag gör på detta vis? Hur tränar man på detta? Att svara på den frågan på egen hand är minst sagt en stor utmaning. Nu är det skillnad på hur relationist-Malmö spelar med sina sydamerikanska influenser jämfört med den europeiska traditionen av ”positional play”, (begrepp: ”relationism” vs ”positional play/juego de posición”, kolla upp om ni är intresserade), så lösningar kommer givetvis inte vara allmängiltiga. Och det jobbiga är ju att just detta bara gör det ännu svårare…
Avslutsläget
Till sist om den del av spelet där allt kulminerar: avslutsläget. Att vi inte kunde göra mål var den stora akilleshälen under säsongsinledningen och nu har vi endast två mål framåt på de fyra senaste matcherna. Finns det något i den blåvita avslutsstatistiken som kan berätta om något vi gör bra, mindre bra och var utvecklingspotentialen ligger i själva avslutsläget?
Under våren har det i supporterled diskuterats huruvida så kallade expected points (xP) faktiskt säger någonting, det vill säga de förväntade poäng som beräknas genom att en match simuleras ett antal tusen gånger efter dess xG-fördelning. Jag har själv bidragit till detta genom att dela de xP-tabeller jag har räknat fram. Oavsett hur man värderar betydelsen av förväntade poäng finns det något att försöka begrunda när det gäller kvaliteten på lägena som skapas relativt hur många avslut man tar, det vill säga xG per skott. Detta är ett område där blåvitt sticker ut som andra lag i serien, strax efter Elfsborg. För ett par omgångar sedan låg man etta, men sedan skapades så lite i Mjällby- och Sirius-matcherna. Här ligger man i topp tillsammans med den respektabla skaran Häcken och Elfsborg, och intressant nog även Halmstad (se diagram nedan). Vad beror detta höga snitt på? En anledning är att man avslutar helt enkelt ganska lite, och de gångerna man gör det har man gjort det från bra lägen. Man ligger näst sist i antal avslut, strax före just Halmstad. Den naturliga följdfrågan blir då: bör man skjuta mer? Och hur ska man i så fall göra det?
Det finns ett förbättringsområde som kan anses underutnyttjat när det gäller att komma till skottlägen, och detta är hur man omvandlar bollvinster på offensiv sista tredjedel till avslut. Bollvinster på sista tredjedelen kommer ofta ur en hög press, och en hög press har ofta syftet att vinna bollen i positioner där motståndarna inte är i sin organiserade defensiva shape, och det borde teoretiskt bli enklare att ta sig till avslutslägen om man vinner bollen i sådana lägen. Blåvitt är ett lag på den övre halvan när man mäter bollvinster sista tredjedelen per 90, men skjuter alltså näst minst. När jag gjorde motsvarande diagram efter omgång fem låg blåvitt tvåa i bollvinster på sista tredjedelen, nu har man dalat något. I förhållandet mellan dessa två mätetal, skott per bollvinst sista tredjedelen, ligger blåvitt sist med lite marginal.
Att få ut avslut från bollvinster i sista tredjedelen är inget som korrelerar med poängmässig utdelning (det är ju såklart kvaliteten på avsluten och lägena, här mäter vi volymen), men jag syftar på att detta är ett område som skulle kunna utnyttjas bättre. Det handlar om att hitta konkreta förbättringsområden.
Vidare studerar vi avslutskvalitén, det vill säga i momentet mellan att ett avslut tas från ett givet läge tills att läget är avslutat. För att mäta detta mäter vi förväntade mål på mål, xG on target (xGOT). För att mäta hur bra avslut man får sett till givet läge kan vi studera SGA, shooting goals added, som är skillnaden mellan xGOT och xG. En positiv SGA betyder i grova drag bättre avslut än läge, negativ bättre läge än avslut. Enligt diagrammet nedan ser vi att blåvitt har en SGA mycket nära 0, det vill säga att avslutskvalitén ligger i linje med lägena som skapas.
xGOT räknar endast skott på mål, alla skott utanför får ett xGOT-värde på 0. Blåvitt är mycket bra på att få sina skott på mål: man ligger tvåa i serien i andel skott på mål per skott på 39,6%. Som jämförelse består resten av topp fyra av Malmö etta på 39,9%, Häcken trea på 38,5% och Elfsborg fyra på 37,7%. Den blåvita avslutskvalitén gällande skotten som går på mål, xGOT/skott på mål, är trea i serien.
För att knyta ihop säcken: vad är ”grejen” med avslutsläget då? Slutsatsen blir att de avslut som tas är ganska bra: de kommer från bra lägen man får dem på mål. SGA ligger enligt lägena vi skapar, vilket är ganska normalt. En nyckel är hur Marcus Berg har tappat udden i avslutsläget i år: hans SGA låg på knappt +3 efter drygt halva säsongen, nu ligger den på -0,3. Vår målskytt och än så länge vassaste avslutare Sebastian Ohlsson väger upp det lite med en SGA på +1,6, men sedan var det ju det där med skador… Volymen av avslutslägen är en av som sakerna som kan förbättras. Då menar jag inte att man ska chansa utanför straffområdet bara för att öka volymen, utan möjligen försöka använda avslutsläget som ett vapen för att ta sig till ännu bättre lägen genom att skapa eventuella returer eller kaos i boxen.
En spelare som har varit aktiv under den begränsade tid han fått chansen är Sulle. Han ligger i topp i laget när det gäller skott/90 (etta i serien), skott på mål/90 (etta i serien), xG/90 (åtta i serien) och vid en första anblick ser det ut som att han står för lite av det som vi saknar i sina inhopp. Problemen är dock två: han har kommit i in slutet av matcherna där man försökt att forcera och pressa på framåt och man är då som lag mer skottvilliga än under matchinledningarna. För det andra: när han har spelat så lite och ”sample-sizen” så liten är det oerhört svårt att veta om han skulle kunna upprätthålla ett högt snitt (snarare föga troligt).
Det går också att göra en intressant jämförelse med bottenkonkurrenten AIK: vad har varit deras problem i avslutsläget? Precis som blåvitt skapar lägen och xG och ligger därav bra i xP-tabellen (femma, blåvitt sjua), men avslutskvaliteten i AIK har varit katastrofal. Mer än tio procentenheter sämre än blåvitt på andel skott på mål (28,7%) och en SGA på -3,5. De skjuter medelmycket. AIK kommer till bra lägen, men deras problem är alltså avslutskvalitén. Vad är svårast: att försöka få till ett spel som gör att man kommer till ännu fler lägen (blåvitt) eller att få till bättre avslut (AIK)? Det blir denna fotbollsfilosofiska fråga som får avsluta denna matiga vårgenomgång.