En poäng hemma mot Mjällby är ytterligare ett tecken på att vi är ett typiskt mittenlag. Vi plockar våra poäng mot lagen på den undre halvan och förlorar allt som oftast matcherna mot lagen på övre halvan. Ibland kan vi sprattla till (Häcken) men för det mesta blir vi utspelade mot de starkare lagen medan vi däremot för det mesta spelar jämnt mot lagen på undre halvan och allt som oftast går vi också segrande ur de kamperna. Nu har vi plockat 17 av 21 poäng mot lagen på undre halvan men bara fyra av 21 mot lagen på övre. Dagens match speglar säsongen så här långt alldeles utmärkt, tyvärr är det här vi befinner oss just nu.
Hur mycket vi än önskar så är vi inget topplag, varken i tabellen eller sett till spelet ute på plan. Visst kunde vi vunnit matchen idag men vi kunde lika gärna förlorat den. Blåvitt levererar tyvärr aldrig ett spel som leder till rejäla utskåpningar. Ska vi vara riktigt ärliga så var väl egentligen Mjällby närmre segern om man ser till antalet målchanser. Speciellt i första halvlek får Blåvitt tacka sin lyckliga stjärna för att Mjällby inte hade bättre skärpa framför mål. Men även om vi är det mittenlag som jag försöker beskriva så hade man verkligen önskat att vi hade kunnat skapa fler chanser mot ett, helt okej, Mjällby på hemmaplan, nu gjorde vi inte det och 1-1 får väl tyvärr ses som ett rättvist resultat.
När vi släpper in kvitteringen hade jag önskat att Stahre hade varit så modig så att han hade kastat in Sorga och Carlstrand omgående och då gärna bytt ut i alla fall en defensivt lagd spelare för att, om inget annat, skicka en signal till spelarna, motståndarna och publiken att man absolut inte är nöjda med en poäng. Istället dröjer bytena ytterligare dryga 10 minuter och det är två offensiva spelare som byts ut. Var finns viljan och ambitionen för att vinna på hemmaplan?
Vi är där vi är i tabellen som sagt och vi kan inte förvänta oss att vi ska spela ut Mjällby, vi måste ha en realistisk matchplan och den matchplanen kanske innebär att vi inte kan tokpressa, eller att vi inte kan lyfta upp backlinjen för högt. Jag hade dock önskat att vi hade vågat vara något mer framåtlutade i vår uppställning, att vi hade kunnat trycka på med mer folk framåt både när vi ställer om och när vi har vårt uppställda spel. Istället känns det som att vi spelar med både hängslen och livrem när vi har både Thern och Gurra som sittande mittfältare och framför dem i den mer kreativa rollen har vi Sebastian Eriksson som kanske inte främst är känd för sina offensiva kvaliteter (längre).
Om vi hade varit ett lag i medgång, om alla stjärnor hade stått rätt på himlen, om de högre makterna hade stått på Blåvitts sida hade självfallet Carneils underbara aktion i slutet av matchen lett till ett drömmål. Carneil hade visat att den unga generationen är här för att ta över, han hade fått jubla framför en euforisk Blåvit publik, han hade sluppit lägga sig ikväll och veva det skottet för sig själv gång efter gång i mörkret. Nu är vi inte det laget, nu är vi ett Blåvitt i motgång och då slutar inte sagan lyckligt. Vi fick dock se en glimt av varför Carneil var så uppskriven under försäsongen, dribblingarna och skottet visade på hög klass och allt som saknades vara att bollen hade suttit nån centimeter lägre bakom Mjällbys chanslösa målvakt.
Matchens bubblare: Jag måste bara passa på att kommentera situationen med Tobias Sana… oavsett vad som stämmer eller inte så är det bara att konstatera att hela historien är, i fotbollssammanhang, oerhört tragisk. Det är ett underbetyg för alla inblandade att man inte kunde lösa situationen på ett bättre vis än att man ”sparkar” en spelare som gjort 200 matcher, som burit kaptensbilden, som varit oerhört uppskattad av de yngre spelarna och som nu i media pratar om att han känner sig oerhört orättvist behandlad. Jag säger verkligen inte att Sanas version är sanningen men det är oerhört tråkigt att Blåvitt inte lyckades hantera den här situationen på ett bättre vis och inom den egna gruppen.