Så var det definitivt. Jakob Johansson lägger upp sina skor på hyllan och sneglar mot ett nytt kapitel. Skadorna blev till slut för många och för tuffa. Jakob Johansson har på många sätt, många gånger, symboliserat revansch och pannben och det imponeras jag av.
Först och främst är det tragiskt att Jakob Johansson, 31 år ung, tvingas lägga av med fotbollskarriären. Självklart hade jag hellre sett att han fick sätta punkt för karriären på sina egna villkor, när han själv ansåg att han var klar med fotbollen, när han fått skapa några fler minnen på planen, som han själv uttryckte det.
Han har rehabiliterat en korsbandsskada och tagit sig tillbaka till den allra yttersta nivån för att sedan skada sig allvarligt igen och ta sig tillbaka till en god allsvensk nivå. Så började kroppen krångla och en operation bokades in, en operation som följdes av ytterligare en och en vägg av tystnad. En tystnad som det spekulerats kring och man har frågat sig vad som händer med Jakob. Igår fick vi svaret och det är svårsmält. Tungt och jävligt.
Jag tänker inte fastna helt vid eländet. Jag tänker fastna vid pannbenet.
Jag har följt fotboll i ganska många år. Jag har sett ganska många spelare med stor talang och ännu större självbild gå under efter enstaka straffmissar. Jag har hört om spelare som inte klarar av att det buas åt dem. Jag har sett spelare som viker ner sig när matchen är av för stor karaktär. Jag har sett Jakob Johansson buas ut av egna supportrar (trots extremt ung ålder) gång efter annan. Jag har sett honom vara ifrågasatt år efter år. Trots det där har han fortsatt gå till jobbet, fortsatt gnugga.
Och som det betalade av sig. Under stora delar av tiden innan Grekland var han en av de absolut bästa – om inte den bästa – på sin position i hela serien. Ett tag var han faktiskt en av de bästa på sin position i hela landet; 18 gånger ansåg förbundskapten Janne Andersson att han var just det.
Trots att Jakob Johansson länge varit en personlig favorit (man är ju svag för den typen av berättelser, den där inget kommer av sig självt) trodde jag kanske inte att det skulle bära hela vägen till ett landslag. Samtidigt, jag var inte det minsta förvånad när han gick in och dominerade mittfält i VM-kvalmatcher.
Det blev ett SM-guld (nio matcher året han fyllde 17), han fick spela David när Sverige mötte Goliat i ett gastkramande Playoff mot Italien. Han vann svenska cupen fyra gånger och 2012 blev han årets ärkeängel. Därutöver hade han lyckade säsonger som proffs i både Frankrike och Grekland.
Tack för allt du gjort för föreningen, Jakob! Lycka till i framtiden!