En stressig bussresa (inte livsviktig men nödvändig) genom ett soligt Göteborg. En plats i solen och visst lä. Förutsättningarna klara. Naiva Degerfors mot ett ramstarkt Blåvitt (med eller utan grundspel). Blåvitt hade onekligen gjort sin läxa och verkade under stora delar av matchen vänta på individuella misstag från motståndarna. Degerfors hade lärt sig en läxa och spelade på ett helt annat sätt än de gjort under seriens inledande två omgångar.
Det började bra. Kolbeinn Stegraren fick ett jätteläge efter fint spel som sattes igång av Marek (nyp mig i armen) Hamšik. Dessvärre missades chansen och sekvensen efter brände Sargon Abraham ett nära nog öppet mål.
Det är tydligt att Hamšik vet precis vad han ska göra när han får bollen, men utförandet är inte alltid klockrent och han innehåller spår av ringrost. I den 13:e matchminuten fick han ett jätteläge efter en hörna. Dessvärre seglade bollen över.
Sana, Jallow och Aiesh var också på spelhumör och snurrade upp det som gick inledningsvis. August Erlingmarks positionsspel är plockat från den högre hyllan och det är knappast en slump att det ofta är just han som plockar upp bortsprungna bollar.
Sebastian Erikssons passningsfot talade för sig själv under stora delar av halvleken. Han hittade modiga och svåra lösningar. Jag vidhåller att fel Sebastian är uttagen i landslaget.
Därför kändes målet i minut 26 lika orättvist som ologiskt. Den syrlige skulle kunna hävda att Anestis ska rädda det skottet (vilket han själv tyckte och var tydlig med i den mixade zonen).
Efter målet var Blåvitt otroligt uddlöst och om 0-1 var ologiskt var 0-2 av det mer logiska slaget givet hur matchen såg ut just där och då. Edvardsen (som firade målet som vore han galen) slog ett fint inlägg och backlinjen som tidigare varit så stabil förvandlades till statister.
Sett till matchbild var pausresultatet en gnutta orättvist, samtidigt som Degerfors hade gjort sin läxa och var tålmodiga när de väntade in motståndarnas misstag.
Andra halvlek hade knappt hunnit börja innan 0-3 var ett faktum och nu var det inte längre fråga om orättvisa. Bjärsmyr och den tidigare så stabila backlinjen såg stundtals ut som vilsna juniorer. Tolinsson var inte den lugna majestät vi lärt känna, Bjärsmyr hamnade ofta fel och Sebastian Eriksson hade fina fötter, men inte så mycket mer (än en fin höfttackling på Sargon Abraham).
Hur ofta gör man fyra mål på styva fyrtio minuter? Strax efter att matchklockan kämpat sig över 51 ville Hosam Aiesh i alla fall ge det ett försök när han distinkt smällde in 1-3 efter fin passning av Hasse.
Sen hände inte så mycket mer på en stund. Blåvitt bytte in Wernbloom och började lyfta långa bollar.
I minut 73 gick så startdebutant Hamšik ut och in kom Kevin Yakob och två minuter senare hade han med sitt första allsvenska mål för Blåvitt reducerat till 2-3. Matchen levde. Förhoppningsvis kommer Kevin Yakob starta matcher framöver för han besitter egenskaper som ofta saknas i spelet; han är rivig, förhållandevis snabb och vill oftast framåt.
Spelet som Blåvitt visade upp under matchens sista 20 är inget att skriva hem om. Ett bombardemang av långa bollar som sällan nådde rätt adress var varken kul att titta på eller vägvinnande. Spelet över 90 minuter behöver bli bättre och att låta Degerfors göra tre mål på hemmaplan är inte bra nog. Det som i någon mening kan ses som positivt är att Blåvitt lyckades få till en forcering värd namnet.
En match är ingen säsong, men det känns lite surt att tappa tre poäng hemma mot en nykomling.