Efter matchen mot Sirius innan uppehållet avslutade jag texten från den matchen på detta vis: ”Vilka faser i spelet kan bli nycklar till de avslutande fyra matcherna? Det jag framförallt tar med mig från lördagens match är frågan om hur man agerar mot försvarsmässiga låsningar, både i uppbyggnadsfas (högt) och mot kompaktare och djupare (lågt), det vill säga Sirius båda försökt att ”rationalisera” Blåvitts anfallsspel. Att styra det på det sättet de ville att Blåvitt skulle göra. Hur hittar man lösningar mot en styrande hög press som förutser nästa aktion?”
Efter måndagens match kunde vi konstatera att det fortfarande inte är en lätt fråga, det där med att hitta lösningar på försvarsmässiga låsningar. Visserligen var motståndet av bättre kaliber under måndagen, men frågan återstår. För när andra halvlek börjar blir det tydligt hur jobbig Blåvitt har mot ett försvar som får lyckas med att utföra sina planerade låsningar. Då tänker jag framförallt på hur Värnamo lyckas kombinera ett försvarsspel som hindrar Blåvitt från att med kvalitet utföra sin omställningsbaserade matchplan, samt hur man med mycket tålamod hittar ett anfallsspel som trycker ner Blåvitt djupare och djupare. Under de cirka 17 minuterna det tar för Värnamo att vända matchen i början av andra halvlek gör detta sig tydligt. Jag försöker exemplifiera i några punkter nedan. Häng med.
…
Det delvis höga presspelet, men också smala och sjunkande försvarsspelet
Jag har fokuserat många texter denna sommar och höst på att analysera det blåvita presspelet för att försöka hitta några detaljer som ligger bakom varför det har blivit så bra. Det var varit en av de absolut största försvarsmässiga nycklarna under den lyckosamma perioden innan uppehållet, och således har flera lag nu börjat lära sig av detta. Förenklat har det handlat om att en forward av tre börjar pressa på en trigger, nästa följer med åt det håll bollen styrs åt, åttan på den sidan av mittfältet pressar ytterback samtidigt som den blåvita ytterbacken följer motståndarens ytter som kommer ner som understöd, samtidigt som Adam Carlén kommer ut bollsida och täcker eventuellt markerar motståndarens centrala understödsalternativ. På så sätt har Blåvitt kunna stoppa många uppbyggnadsfaser från backlinjen redan när bollen är hos motståndares ytterback.
Den naturliga följden blir då att när motståndarna vet att detta pressmönster har varit så lyckosamt, vill man bryta det på något sätt genom att inte följa det mönster Blåvitt vill att man ska göra när man börjar styrpressa (dvs inte falla i fällan att bli styrd i en styrpress). I matchen mot Värnamo ställer Blåvitt upp på samma sätt som man brukar, med Santos, Selmani och Mucolli längst fram i vad som ibland blir en horisontell linje. I första halvlek och i början av andra försöker Värnamo bryta mönster, och det verkar funka halvdant. Vi tittar på ett exempel direkt från inledningen av andra.
Uppbyggnadsspelet startar från målvakt (återkommer till Värnamoperspektivet i nästa punkt). Vi ser forwardstrion på den ovan nämnda horisontella linjen, med Kåhed och Carneil bakom, där Carneil i denna situation börjar röra sig mot bollsida enligt princip. Eftersom Värnamo väljer att i princip bygga upp med tre mittbackar här (mittfältaren Hampus Näsström droppar ner extremt djupt), och den centrala spelaren startar byggnaden (Näsström) väljer Värnamo att utföra mönsterbrytandet genom att spela inåt centralt i plan från den ena mittbacken istället för att föra vidare ut till ytterback. Simon Thern faller ner, men är markerad av Adam Carlén. När Carlén trycker ner Thern kan Mucolli, Selmani, Carneil och Carlén boxa in Värnamo i ett 4v3-läge, och trycka ut bollen. När Jens Askou intervjuades inför den andra halvleken sade han att man ville börja återerövra lite högre för att kunna starta omställningarna högre upp. Jag kan tänka mig att det var ungefär något sådant som man ville åstadkomma.
Askou var dock inte helt nöjd med första halvlek i samma intervju, precis som Gustav Svensson. Svensson menade att man låg rätt i positionerna, men i princip inte mer än så. För det tenderade att bli ett relativt passivt Blåvitt i de lägena när man inte hade möjlighet att upprätta samma pressmönster och Värnamo fick bygga spel på annat sätt, på sina villkor. Blåvitt blir oerhört kompakta i sin 4-3-3-shape, men man blir också relativt smala och lämnar mycket yta för Värnamo att avancera i ytterkorridorerna i sin uppbyggnadsfas.
Vi ser även denna smala shape i ett passningsnätverk från matchen (Twelve football) som visar spelarnas medelpositioner under match relativt varandra.
Att hitta fram via sin vänstersida var ett av Värnamos vapen för att trycka ner Blåvitt i positioner jag tror man inte ville vara i. Kompaktheten i shapen bidrog till svår-uppluckrat försvarsspel i första halvlek, men visade sig bli nästan kontraproduktivt i andra halvlek när syftet egentligen var att återvinna högre och kontra från högre upp i plan.
Värnamos tålamod i uppbyggnadsspelet
Tittar vi istället ur ett Värnamoperspektiv kan vi först betrakta hur man själva väljer att starta sitt uppbyggnadsspel, som antyddes i punkten ovan. På pappret kan man säga att Värnamo utgick från 4-3-3, men det var inte riktigt så man valde att göra. Ett av utropstecknen är givetvis hur mittfältarna Näsström och Wenderson droppar mycket djupt i inledande fasen av byggnadsspelet. Värnamo visade sig kunna övergå till flera olika shapes i nästkommande faser – tidvis såg det ut som 3-2-3-2, tidvis 4-2-3-1, och tidvis 4-4-2. På detta vis var de inte fästa vid ett sätt att övergå mellan olika faser i anfallsspelet.
Ett av sätten Värnamo försökte hitta in bakom den blåvita backlinjen var genom att spela med en droppande Oscar Johansson. Vi tittar på ett exempelklipp.
Värnamo spelar tillbaka bollen i backlinjen, vilket blir en trigger för att inleda den blåvita pressen. Näsström och Wenderson kommer ner djupt, men just här blir det svårt att spela centralt. Blåvitt fortsätter sitt mönster – Kåhed går när bollen går ut på ytterback och Oscar Wendt följer Albion Ademi när han droppar ner som understöd till Victor Larsson. Observera dock vad som händer samtidigt när Kåhed börjar kliva upp i press – Oscar Johansson (röda skor) har droppat ner. Kåhed har scannat av och vet att han är där innan han kliver i press, men eftersom Kåhed lämnar ytan måste någon täcka den. Det blir Sebastian Hausner som får kliva upp från sin mittbacksposition. Mycket högre än vad som kanske är bekvämt. Johansson tar några kliv ner och drar med sig Hausner, men vänder blixtsnabbt och sticker iväg i djupled. I just denna situation lyckas Blåvitt bra i pressen mot kant och avvärjer, men hade man inte lyckats med detta hade Värnamo haft ett ytterligare hot, på liknade sätt som man gjorde 1-1-målet. En intressant taktik.
Vidare vill jag berömma Värnamo för det oerhörda tålamod man har i anfallsspelet när Blåvitt börjar kompaktifiera och gör det svårare för Värnamo att hitta snabba lösningar. Trots att det ibland ser svårt ut hitta in bakom låsningarna visar man tålamod tills man tillslut hittar en öppning. På detta vis börjar man dominera matchen i andra halvlek. Exempel på detta:’
Vi ser ett kompakt Blåvitt som följsamt ligger i sina försvarande positioner. Värnamo försöker, men måste spela tillbaka (detta är slutet på en längre sekvens av Värnamo-possession). Men tillslut ser man en öppning, som kommer när Victor Bergh kliver inåt och uppåt i plan, får med sig Hussein Carneil, och Hampus Näsström löper in i den ytan och blir ledig. Därefter avancerar Värnamo via Näsström.
Värnamo sådana platsbyten för att luckra upp och ”dekompaktifiera” Blåvitt. Vi såg även prov på skiften mellan Simon Thern och andra spelare i just detta moment. Här är Värnamo riktigt bra och det ska man ha beröm för. Men när Blåvitt samtidigt blir lägre och mindre aggressivt under andra halvlekens gång blir det inte svårare för Värnamo att göra det man är bra på.
Mardrömskvarten – hur Värnamo stoppar våra kontringar och den onda spiralen
Vi har sett att Blåvitt blev nedtryckta när Värnamo fick chansen att bygga spel genom öppningar i ytterkorridor och när centrala öppningar skapades via platsbyten och tålamod. Vad som också bidrog till den så kallade ”mardrömskvarten” innan Värnamo gör 2-1 var även deras höga försvarsspel som hindrade oss från att ställa om från våra (möjligen lägre än vad vi velat) positioner. Här talar vi om kontringsskydd och rest defence som försvarsprinciper hos Värnamo, men också om de svårigheter som uppstår när man själva blir så nedtryckta som man blir när Värnamo etablerar possession på offensiv planhalva och sista tredjedel.
Vi kunde se exempel på hur Värnamo lägger sig och pressar i 4-4-2, som tvingar Blåvitt att slå längre för att slå ut pressen. Vi tittar på några typexempel.
Vidare ser vi ytterligare ett exempel här. Nedan väljer Värnamo att utföra en chansning – kliva med mittbackar för att slå ut mittfältare och få ut max av den yta man har framför sig. En chansning som visade sig gå hem flertalet gånger.
När det handlar om rest defence och kontringskydd visade man sig också lyckas i detta moment när Blåvitt återerövrat djupt och ville ställa om från egen tredjedel. Värnamo ställer sin rest defence i 2-3-shape och utmanövrerar Blåvitt genom att flertalet gånger trycka ut oss mot kanten och kväva omställningen.
Till sist vill jag avsluta med en sekvens som väl sammanfattar de problem som uppstod under andra halvlek. Det kombinerar Värnamos sätt att pressa, Blåvitts sätt att försöka spela sig ur långt men sedan tappa bollen i en ”markeringsduell”, återvinna den igen och sedan försöka spela sig ur, för att tillslut bli undertaliga centralt och tappa bollen, och Värnamo återtar bollinnehavet.
Under den dryga kvarten som Värnamo vände matchen i inledningen av andra halvlek utspelar sig lite av en ond spiral. Värnamo etablerar i backlinjen -> trycker upp denna, Blåvitt blir smala lägre som följd -> få alternativ att komma loss på när man väl återerövrar bollen djupt -> enklare för Värnamo att själva återerövra och börja om. Anfall (och presspel) är bästa försvar, har någon sagt. Det visade sig att Värnamo skulle utnyttja detta till fullo.