Detta var kanske inte det de flesta av oss hade förväntat oss när vi var tillbaka på Gamla Ullevi, där senaste matchen där alltså var debaclet mot Häcken i höstas. Blåvitt hade under de sista träningsmatcherna inför premiären ändrat lite i shape på laget, där man valt att frångå delar av det oerhört tydliga 4-2-3-1 som man mönstrade som utgångsformation i defensiven och delar av offensiven under cupspelet och de tidiga träningsmatcherna. Senast mot Sarpsborg i genrepet valde man att använda någon variant av en 4-4-2-formation, där Gustaf Norlin som forward legat något lägre än Marcus Berg, eller att de växlat. Detta har Alexander Tengryd pratat om i intervjuer: vill han spela med två forwards vill han gärna att en av dem ligger lite lägre än den andre för länkspel. I första halvlek, när man lyckades finfint i återerövringspressen, fungerade länkspelet bra. När bränslet i pressen sedan tog slut försvann detta, och offensiven fick svårt att hitta lösningar. I några punkter nedan går jag igenom detta och annat i försvarsspelet. Häng med.
…
Återerövringspressen chockar Värnamo i inledningen
I matchinledningen märktes det att intensiteten och energin var på topp av en allsvensk premiär. Att komma ut och chocka Värnamo med den direkta återerövringspressen som innehöll intensitet och rätt positioner var kanske något man borde fått en bättre slutprodukt av än vad man faktiskt fick. Alla blåvittsupportrar vet hur viktig Gustav Svensson är i momentet bollerövringar, och såklart var han högst inblandad i detta.
Vi exemplifierar: när Värnamo försöker spela upp på sitt mittfält till följd av stora avstånd mellan blåvita block är Svensson och Elias Hagen där direkt och skapar en 2v1-situation för att minimera tid och utrymme för dem att över huvud taget sätta upp ett spel.
Bollen går bakåt, och nedan ser vi Sebastian Ohlsson utföra samma typ av aktion, direkt. Han vinner bollen och får yta att avancera på och spela Emil Salomonsson som kommer in i sista tredjedelen.
När ett lag kommer ut på det sättet finns det ett antal vägar det kan gå sedan: motståndaren kan bli helt chockad och hamna i lite av ett panikläge och pressen kan fortsätta, och det pressande laget tar ett järngrepp om matchbilden. Sedan kan också bränslet ta slut hos det pressande laget, motståndaren kan lugna ner när det pressande laget avvaktar lite för att återhämta sig. I första halvlek hamnade blåvitt i ett mellanläge här: det är naturligt att ett lag inte orkar pressa som blåvitt gjorde en hel match, men i mitten av första halvlek lyckades blåvitt hitta en medelväg genom att svara med ett effektivt försvarsspel och inte klappar igenom i momentum-svänget. Hur gjorde man då detta?
Zonförsvar gör att Värnamo får svårt i byggnadsspelet i första halvlek, och vad Värnamo gjorde då
I inledningen nämndes att blåvitt nu har riktat in sig lite mer i 4-4-2-shape i sitt inledande försvarsspel när motståndaren har bollen och ska starta sitt byggnadsspel. När man valde att inte pressa så som man gjorde enligt ovan och istället lät Värnamo vila lite med bollen i backlinjen så ställde man upp med ett zonförsvar i sin utgångsshape. Ett zonförsvar går i princip ut på att varje spelare försvarar sin egen yta på planen istället för att direkt markera en motståndare. Det handlar om att skära av passningsvägar och i viss mån styra motståndarens uppspel dit försvarande lag vill ha dem. Nedan ser vi exempel på hur det kunde se ut, med Värnamo i possession i backlinjen.
Värnamo fick framförallt i första halvlek mycket svårt att hitta sina centrala mittfältare som ofta hamnade mellan de blåvita blocken. Man försökte men fick börja om, och tillslut blev det inte lönsamt. Då var kanten nästa alternativ. Exempel deras högerkant: då sökte man ytan mellan vår vänsterytter (Markovic i första halvlek) och Wendt för att ta sig in i sista tredjedelen. Man åstadkom detta genom en underlappstaktik mellan högerback och winger, enligt bild nedan. Om Markovic klev upp ett par steg mot högerbacken när han fick boll och lämnade lite mer yta bakom sig fanns där en gyllene möjlighet att med ett väggspel med wingern och en underlappslöpning spela förbi Markovic i den markerade ytan.
Detta hade kunnat bli betydligt farligare än vad det faktiskt blev: hade man lyft upp sina mittfältare bakom Gustav Svensson och Elias Hagen hade blåvitts mittbackar stått för en betydligt större utmaning. Men Hausner, Bångsbo och Wendt lyckades reparera utan att Värnamo kom till allt för farliga lägen i sista tredjedelen.
I första halvlek var detta ett mycket lyckosamt sätt att styra Värnamo, men i andra halvlek blev det lite annorlunda när man tillslut lyckades hitta igenom det blåvita försvaret. I första halvlek landar jag i att någonstans är övergången mellan presspel och försvarsspel rätt okej, men att matchbilden kunde ha sett annorlunda ut om den inledande pressen gett utdelning.
Fanns några intressanta varianter på kanten inledningsvis – sedan nådde man inte yttrarna riktigt
Blåvitt fortsätter att bygga vidare på ett byggnadsspel via kanten. Gällande detta fanns där en intressant, positiv punkt och ett frågetecken att lyfta. Det intressanta först, gällande hur Elias Hagen används som länk i samarbetet Salomonsson-Ohlsson på högerkanten/höger half-space.
Samarbetet Sebastian Ohlsson-Emil Salomonsson var tydligt i genrepet mot Sarpsborg och det fortsatte under den tiden Ohlsson var på plan under söndagen. Ett av deras viktigaste mål i samarbetet handlar om att komma bakom motståndarens ytter och ytterback för att sedan driva in i ytan strax inåt i plan och ta sig till assistyta därifrån. Då behöver man lösa problemet med att motståndaren uppfattar detta och utför en åtgärd, genom att till exempel överbelasta den ytan, pressa eller skapa någon typ av numerär på den sidan. Vad Elias Hagen bitvis gjorde var att agera tredjelänk mellan dessa för att öppna löpvägen för Ohlsson/Salomonsson enligt nedan, med Hagen som blå #1 nedan.
Detta var också den yta som blåvitt skapade flest farligheter ur statistiskt, vilket mäts i expected threat (xT) enligt kartan nedan från Twelve football.
Men även om det kunde se lovande ut i vissa situationer var det inte hela bilden, då det blev tuffare att utföra progressiva aktioner in i sista tredjedel. Till viss del kunde detta bero på svårigheter att nå sina yttrar (Markovic/Ohlsson i första, Carneil/Markovic i andra) rättvända för att komma förbi Värnamos ytterbackar. När man hamnar felvänd med en försvarare i ryggen blir det lönlöst att vända upp på yttrarna, och när dessutom Värnamo lärt sig att det var kanterna som blåvitt ville utnyttja via scouting och hur matchbilden såg ut kunde man lägga sig i en formation som enkelt kommer ur det blåvita uppspelet och kan kontra själv.
…
I min text om genrepet mot Sarpsborg konstaterade jag att de kombinationer vi kunde se på högerkanten då var lovande och ett vapen att använda mot centralt markerande lag. ”Var Värnamo står rent taktiskt får vi se då”, skrev jag. Men som sagt ovan hade Värnamo örnkoll på detta i andra halvlek. Slutsatsen är att Värnamo gjort ett gediget scoutingjobb av vilka ytor blåvitt ville in i på kanterna och hur man ville ta sig dit.
Ur ett defensivt perspektiv klarade sig blåvitt bra på sitt zonförsvar i första halvlek. Dock ska vi komma ihåg att man inte har blivit riktigt testade på samma sätt som man kommer bli av Malmö, Kalmar och Djurgården, som är de tre kommande motståndarna. Det finns ett tydligt grundspel, men hur det står upp mot mer spelskickliga lag återstår att se.
På påskdagen väntar Kalmar. Ett Kalmar som hade minst lika bra koll på Malmös kant-baserade byggnadsspel som Värnamo hade. Med ett fallande Kalmar hade Malmö, med den kvaliteten på spelarna som de har, också svårt att hitta in i rätt assistytor för att skapa de avslutslägen de ville. Hur detta problem ska lösas, utifrån de besked vi fick under söndagen, är minst sagt en knäckfråga.