Jag får erkänna att jag i mitt huvud en bit in i andra halvlek på Gamla Ullevis läktare filade på en helt annan femling än den som ni nu kommer att läsa. Det var längesedan jag kände en sådan eufori och nerv på läktaren som jag gjorde ikväll. Jag tror att jag och många med mig verkligen behövde få känna det där igen. Förtvivlan som uppstod vid 0-1, förhoppningarna och besvikelsen som dyker upp på en och samma gång när Berg får sitt läge och bränner det. Den enorma glädjen som jag får dela med hela läktaren när MFF gör bort sig och Norlin får betalt för allt sitt slit. Hjärtat som nästan stannar när MFF får ett jätteläge på en hörna när matchuret befinner sig runt minut 80 och sen den där overkliga känslan av total lycka när Calle bombar in 2-1 med skallen. Därefter väntar sen dryga 10 minuter av ren och skär ångest som når sin peak när bollen slumpas fram till Toivonen(?) som på övertid bränner ett jätteläge. De här känslostormarna får man inte uppleva någon annanstans än på en fotbollsläktare!
Fan vad man älskar Gustaf Norlin! Grabben som för bara någon säsong sedan såg så extremt valpig ut har nu växt in i den Blåvita kostymen och uppträder som nåt sorts monster på plan. Han vinner närkamper, besegrar betydligt större gubbar i nickduellerna men framförallt springer han på allt, han ger sig ALDRIG! Han är ett ständigt orosmoment i djupled och tillslut gav det också resultat när det slarvades i MFF:s försvar. Man kan säga att det var slumpen, att det var tur men utan Norlins löpning hade den där möjligheten aldrig dykt upp. Tack Gustaf!
Calle Johansson! Helvete alltså, den där bollen skulle bara in. Löpningen i straffområdet är perfekt, Wendts serve har en underbar precision och viljan och hungern finns där när Calle skickar in bollen som en missil med skallen. Jag tänker nog dock ge mig själv den mesta credden för Blåvitts 2-1 då jag högst medvetet sa till polaren på läktaren, och jag citerar, – Äh, vafan vi gör ju aldrig mål på hörna ändå… Jag skickade iväg en kalkylerad omvänd jinx och fan vad den gav resultat. Du kan tacka mig nån gång framöver Calle!
Om det är någon av våra gamlingar med utgående kontrakt som det ska förlängas med så är det Sebastian Eriksson, han har återigen kämpat sig tillbaka och han levererar fortfarande på en riktigt hög nivå. Kämpa och slita kommer han alltid att göra oavsett om han hänger med eller inte men såhär pigg och alert som han varit senaste tiden trodde jag inte att han skulle vara. Han ger oss andra möjligheter på det centrala mittfältet när han kombinerar sitt slit och jävlaranamma med en riktigt fin bollbehandling. Det är kanske konstigt att säga om just Seb men han sprider något sorts lugn kring sig på plan, man kan alltid hitta honom med en boll där han antingen lugnar ner och spelar enkelt eller där han vänder spelet eller slår en hotande passning i djupet. Det är en pånyttfödd Seb vi ser och jag tycker han ska belönas med ett nytt kontrakt!
Jag kan dock inte bara vara positiv, något av det som jag tänkte på vid ställningen 0-1 måste också få komma med. Wendt ska ha all credd för hörnan som han slår till Calles 2-1 och idag när matchen slutade som den gjorde räcker det alldeles utmärkt men jag vet inte hur många gånger jag svor under matchen idag och som jag har svurit den senaste tiden över Wendts ojämna prestationer på plan. Det slarvas en hel del i passningsspelet men framförallt är det plågsamt tydligt att han inte hänger med längre, han är helt enkelt för långsam, det är för lätt att ta sig förbi honom eller faktiskt bara springa ifrån honom. Wendt ska ha all respekt för det han gjort för Blåvitt men jag tycker det är dags för Alai Ghasem att nu förpassa Oscar till bänken. Alai gjorde det riktigt bra i matchen mot Djurgården och vi behöver få in en annan speed på vänsterbacken…
Matchens bubblare: Fan vad gött det är att slå Malmö FF på Gamla Ullevi ändå!