Hussein Carneil har i ett par månader nu varit given i de startelvor som tränare Stahre ställt på banan, och tillsammans med Johan Bångsbo kännetecknar närmast de båda ynglignarna den taktiska metamorfos som IFK Göteborg stått för sedan dess. Efter att ha mest agerat inhoppare på de båda kanterna har Carneil nu under sensommaren mest spelat som en ren 10:a i pocketytan mellan mittfält och anfall, snarare än som 8:a där han tillsammans med Kevin Yakob delade på det offensiva mittfältsansvaret och hade en något lägre utgångsposition. Vad har ändrats och vad kan vi utröna från detta? Matchen igår mot Helsingborg(1-3) var på många sätt en bedrövlig insats på alla plan, men vi fick ändå se hur tanken är att IFK VILL använda Hussein i speluppbyggnaden. Frågan är: Kommer andra spelare som tex Marcus Berg, i kläm av detta?
Initial press
IFKs förändring med att gå över till tre centrala mittfältare i ett ganska klassiskt 4-3-3 har sedan Kevin Yakobs uttåg ändrats till en relativt rak 4-2-3-1, där Hussein Carneil legat som den offensiva mittendelen bredvid yttrarna Gustaf Norlin till vänster och Eman Markovic till höger och framför de två sittande mittfältarna Gustav Svensson och Abundance Salaou. Med Carneil högre upp i banan kan han hjälpa Marcus Berg mer i presspelet och försöka störa uppspelsfasen mot lag som helst vill trilla boll lite gött i backlinjen innan man går till anfall. Detta presspel lönade sig mycket i matchen mot Mjällby, bland annat där vi genom Carneils och framför allt Markovics höga press lyckades vinna boll i avancerade positioner flera gånger. Man kan närmast säga att Carneil ligger mer som en extra anfallare i komplement till Berg när vi skall lägga den första initiala pressen.
Speluppbyggnad
När det kommer till speluppbyggnaden så ligger Carneil väldigt mycket centralt och framåt i banan mot tidigare när han och Yakob mer låg som 8:or. Då Gustav Svensson och Salaou är mer av bollvinnare och två-vägsspelare respektive, är det kanske inte så konstigt att man hellre vill placera Carneil med sina flinka fötter i en mer central del av den offensiva tredjedelen. Något som dock syntes i matchen mot Helsingborg var hur mycket vi har att jobba med för att synka korrekt med den typen av spel med de spelare vi har. Några exempel nedan:
Att Marcus Bergs bollmottagar-spel blivit lidande sedan Carneil och Markovic(som gillar att flytta in från kanten och öppna upp korridoren för Salomonsson) flyttats fram mer i banan är inget jag hade tänkt på innan jag såg gårdagens match. Detta är troligen bara en ovana med taktiken och spelarna, men frågan måste ändå ställas: Hämmas IFK av att ha för många spelare som vill få bollen vid samma yta? Mer exempel nedan:
Det kan ju vara så att inget stämde just mot Helsingborg igår, som visste precis hur de skulle låsa ner vårat spel. Men just för Carneil igår var det synnerligen tufft. Han vann, enligt fotmob, bara 7 av 24 dueller, vilket inte är det vi vant oss vid under sommaren riktigt. Nog för att Falsetas är en tuffing, men Carneil har ändå tagit för sig i det fysiska spelet mot kraftpaket förr. Även antal bolltouch i straffområdet(2) är ett tecken på att IFK inte hotade speciellt mycket från hans fötter just den här matchen. Något som också talar för hur bra Helsingborg försvarade sig. Marcus Berg hade till exempel ett(!) avslut på hela matchen, och det kom i minut 90. Våra anfall slutade oftast med att Emil Salomonsson eller Eman Markociv(och senare Hosam Aiesh) slog inlägg från höger. Nästan alla fastnade på gamla bekantingen Thomas Rogne(fenomenal igår) och det är också ett kvitto på hur HIF ville vi skulle anfalla. När Markovic en gång rann igenom kunde han hitta Norlin fram till 1-1, men det var också den enda gången som det kändes. IFK hade två avslut på hela första halvlek mot Helsingborgs 8. Det säger något.
Analys/Slutord
Det hade såklart varit mycket roligare att skriva om Hussein Carneils spel efter en klang och jubel-föreställning där han gjort 2+1 och vi vunnit med 3-0, men paradoxalt nog så tror jag Carneils poängproduktion blivit lite lidande av att han har den rollen han har nu. I mitt huvud är han fortfarande som bäst på en ytterforwardsplats där han ofta hamnar en mot en och kan utnyttja sin goda teknik och vassa fötter. Som det är nu är tanken att han ska vara spindeln i nätet och länka samman mittfält och anfall, och även om jag tycker om det jag ser av honom, tror jag det kan ta ett tag innan vi ser Carneil växa ut till en renodlad 10:a. Att Stahre trots en blek insats ändå väljer att ha kvar Hussein hela matchen säger en hel del om det förtroendekapital som finns inbankat i grabben. Blir också en karaktärsprövning nu då några säkert kommer ifrågasätta hans instats igår, till exempel. Visa pannben nu!
Radarn ovan visar att Carneil ligger över medel på det mesta vad gäller en offensiv mittfältare. Dock är attributen han är allra vassast i(dribblingar, skott och löpningar med boll) något jag snarare kännetecknar en ytterspelare. Än så länge är han inte den spelaren som passar bollen framåt jättelångt, utan det är det korta passingsspelet som ska råda. Det stämde inte alls mot Helsingborg igår, och tyvärr är nog texten lite färgad av den insatsen. Jag får komma tillbaka och ev revidera mina ord efter säsongen om han täpper igen truten på mig, det lovar jag. Jag är otroligt nyfiken på hur vi kommer formera laget när Thern kommer tillbaka(45 min igår). Frågan är om jag inte hade föredragit en 4-3-3:a med Thern och Carneil lite mer sittande som Yakob-Carneil låg. Den som lever får se.