Värnamo gjorde sig kända i hela fotbollssverige när de med en snittålder på styva 19 år tog klivet upp i Superettan för ett halvt liv sedan. Då spelade Simon Thern i IFK Värnamo. Värnamos snittålder lär vara högre nu och Simon Thern är med och håller IFK Göteborgs snittålder något sånär i schack. Jonas Therns spanskinfluerade filosofi mot Mikael Stahres moderna retro med spår av tipsextra. Landskamper i massor mot ett lag som endast har landskamper på tränarbänken. Det här ska väl inte behöva bli något annat än en promenad i parken…?
Efter Joel Almes fenomenala liveframträdande (med ett magiskt tifo som kuliss) var det så äntligen dags att sparka igång Allsvenskan även för IFK Göteborg i IFK Värnamos första allsvenska match någonsin. Startelvan var lika överraskande som att småbarn vid sängfoten tidigt på morgonen.
Värnamo spelar minst sagt framåtlutat. När man anfaller tar man med sig hela backlinjen till mittlinjen vilket naturligtvis ger dem möjlighet att vinna bollen tidigt om de förlorar den. De sätter en intensiv press (Blåvitt har ju haft svårt att hitta nycklar för att lösa upp dylika knutar under försäsongen.
Den hala gräsmattan bjöd faktiskt in till skönspel och Blåvitt anförda av en otroligt spelsugen Tobias Sana lyckades hålla bollen på backen när man gick till anfall. På spelhumör var också Simon Thern som var delaktig i offensiven. Ja, det vore väl konstigt om inte alla var på spelhumör givet förutsättningarna: Nyklippt gräs, massa folk, sol och premiär.
På andra planhalvan springer Marcus Antonsson runt och undrar hur fan han hamnade här, i Värnamo. Få hade nog förutspått att han skulle ta plats i ett förmodat bottenlag några år efter att han lämnade Kalmar FF för de brittiska öarna. Olika falla livets lott och allt det där, men Antonsson är alltid Antonsson och han är självklart farlig med sitt djupledsspel.
Blåvitt ville inte vara sämre och man flyttade inte sällan upp backlinjen en bra bit över mittplan när man gick till anfall. Sana fungerade faktiskt i princip som anfallare i något som liknade 4-3-3. Blåvitt tog över matchen mer och mer och man fick frisparkar i parti och minut. Därför kändes ledningsmålet av Simon Thern (framspelad av Marcus Berg) fullständigt logiskt. Thern jr vs Thern sr 1-0.
Blåvitts moderna retro såg ut att ha fått onödigt mycket kritik för att när man kör då kör man och man spelar oftast längs marken i en hiskelig fart. En Simon Thern med en något mer framskjuten position tillsammans med en Tobias Sana i den här formen är onekligen ett recept för en roligare eftermiddag. De två hade stundtals lekstuga.
Värnamos tålamod ™ med boll leder till hörnor och tilltrasslade situationer i straffområdet. Man hittar däremot ytor när man spelat sig ur Blåvitts tämligen aggressiva press.
Så gick vi till paus med en 1-0-ledning och med visst hopp om livet.
Blåvitt tog tag i taktpinnen från minut ett av andra halvlek. Det skrapas fram hörnor (Bjärs nära att öka på) och ett visst tryck, samtidigt skapas inte de där riktigt heta chanserna i det öppna spelet. Simon Thern fortsätter att påminna mer om en iller än en vuxen man. Han är rapp, tar sig in i små ytor och hittar ur dem med bollen under kontroll. Jag ska erkänna att jag inte har någon källa på att illrar har någon bollkänsla att tala om förvisso.
Så kom kvitteringen tätt efter en hörna och hissen åkte ner några våningar igen. Sett till hur den andra halvleken sett ut var det väldigt oväntat. Men Värnamo tog över under första halvlekens andra halva. Att de kunde spela fotboll på ett bra sätt visste vi således.
I 66:e minuten var det dags att åka upp någon våning igen. Marcus Berg dök upp som gubben i lådan vid den bortre stolpen och kunde raka in 2-1 efter Alexander Jallows fina framstöt.
Publiken blev vildare, Blåvitts spelare la i ytterligare någon växel, Gustav Svensson kapade en motståndare på mittplan så till den milda grad att han kommer få spendera natten på häktet, Simon Thern fick kramp och då var det färdigsprunget för honom. Stahre passade även på att byta ut Oscar Vilhelmsson, som inte riktigt fick till det idag, för att sätta in Gustaf Norlin och den gubben kan springa. Det första han gjorde var att via en enmanspress skrämma upp hela Värnamo.
Gräsmattan höll egentligen bara för skönspel i 45 minuter. Under andra akten började bollen studsa och fara åt alla möjliga håll. Något annat som studsade och for åt alla håll var domarnivån. Ena stunden var det frispark för att någon satte händerna i ryggen på någon för att det i nästa stund skulle visa sig vara rimligt att fullständigt köra av Aiesh (han har ju en tradition av att inte få frisparkar med sig). Och lite så höll det på matchen igenom.
Gustaf Norlins otroliga knäskarv mot Tobias Sana i matchens slutskede förtjänar ett hedersomnämnande. Den förtjänade naturligtvis att resultera i ett mål men Sanas vänsterskott räddades Värnamos målman utan större bekymmer. Detsamma gäller för Werner Hahns fötter. Oscar Wendt står för en otrolig första halvlek och en mycket stabil andra.
Värnamo är inte i Allsvenskan för att göra bort sig, det tror jag att vi redan nu kan slå fast. Blåvitt å sin sida får den där fina starten man hoppats på: Tre poäng trots att alla kuggar inte riktigt hakar i som de ska. Det kan bli en spännande säsong det här, trots allt.