Det är med tungt mod jag sätter mig ner för att skriva den här texten. Robin Söder kommer inte längre att vara en spelare i IFK Göteborg. Skadorna har gjort sitt och ibland känns livet jävligt orättvist. Samtidigt får jag känslan av att Robin Söder själv inte är så bitter över det som kunde ha blivit. Jag minns när Robin Söder började bryta mark. Jag såg honom och förstod kanske inte riktigt vad han var bra på. Kanske var det jag som var för dum, kanske var det han som var så bra på allt att han inte hade en, enstaka egenskap som stack ut, men mål gjorde han och ung var han.
Jag har svårt att komma runt den där matchen sommaren 2009. U21-EM och en ung Robin Söder, mitt bland alla 23-åringar. Ett korsband, fortsatt spel och ett söndertrasat knä. Jag har skrivit om det tidigare, om hur imponerad jag är över sättet han tog sig tillbaka på. Men jag är lika imponerad över förmågan att släppa tanken på vad som kunde blivit.
Det är ju spännande det där med drömmar. Robin Söder har fått leva sin barndomsdröm (vilken otrolig ynnest), säger han till IFK Göteborgs officiella hemsida och det är jag glad för.
Robin körde fast en aning och hittade formen i Danmark. Faktum är att han hittade så rätt i formen att han blev erbjuden ett kontrakt i Belgien. Att han dessutom lyckades undgå den där förrädiska frysdisken spel i Belgien kommit att bli synonymt med för de flesta svenska spelare säger inte lite om Söders kvalitet där och då. Givet det var det inte märkligt att föreningen slog på stora trumman när Söder, år 2018, bestämde sig för att komma hem till en förening som hade det minst sagt kämpigt.
På tal om drömmar. Robin Söder gick under stunder på vatten och formligen flöt fram mellan motståndarbackar. Snabbheten behövde han inte (inte för att han på något sätt var överdrivet långsam) för att hans smarta fotbollshjärna ledde honom till de chanser som behövdes för att leda Blåvitt mot vad som såg ut att bli en ny vår. Att han 2019 en gång för alla fick visa även de utanför IFK Göteborg vilken fin spelare han är var inget annat än gudomlig rättvisa. 14 mål i ett lag som knappt vann några matcher alls under hösten är imponerande.
När vi ändå pratar om drömmar. Robin Söder fick ju faktiskt äran att representera IFK Göteborg som lagkapten. Det är få förunnat att få göra en tävlingsmatch för Blåvitt, ännu färre får göra det över 200 gånger och det krävs något alldeles extra för att bli kapten. Robin gjorde det med bravur genom att alltid sätta laget först, som han ju alltid gjort.
Jag kommer att minnas Robin Söder som en av de riktigt stora. Om mina barn blir fotbollsintresserade kommer jag att prata med dem om en pojke från Magra som fick (fick och fick, han kämpade sig dit) leva sin barndomsdröm. Att fundera på vad som hade hänt om inte överlåter jag åt andra, även om det är en frestande tanke.
Tack för dina 272 matcher för Blåvitt, Robin! Tack för att du varit en fin ambassadör för föreningen jag och så många andra älskar.
Lycka till!