Jag vet inte, men det har vilat ett orosmoln ovanför mig idag. Det har legat där och ändrat lufttrycket, pressat in min bröstkorg, gjort andningen klart oregelbunden. Jag arbetar, hemifrån. Pandemiorder, och jag har vankat av och an. Satt mig ner, rest mig upp, jag har haft hur mycket som helst i pipelinen, men jag har vankat av och an. Gjort kaffe, brett mig en macka. Kollat av SoMe. Telefonsamtal, släckt ännu en brand, sen ner framför datorn. Jobb, orosmoln och en man som vankat av och an.
Det handlar förstås om Bebben. En man vars historier jag tagit del av sedan början av 80-talet, även om hans egen storhetstid låg längre tillbaka än så. Bebben. Legenden. Jag kom att förstå ganska snabbt i tonåren att Bebben Johansson var den människa som omfamnade hela föreningen IFK Göteborg. Som en formidabel fotbollsspelare, men kanske framförallt som människa. En människa som spred värme omkring sig, som brydde sig om, som tog sig tid. Som muntrade upp. En Kamrat. Numera en ängel i himlen.
Och det har kommit till mig med jämna mellanrum under dagen; Blåvitt får aldrig dö. Men igår kändes det som om en del av Blåvitt dog. En känsla som jag hade med mig även i morse och vidare in på dagen. Det var som om en del av helheten föll bort. Som en skärva av klubbmärket som trillat av. En ristning i skölden. Men hans bevingade ord återkommer; Blåvitt får aldrig dö.
Och det är just det, Blåvitt får aldrig dö, och inte heller Bebben. Även om han har tagit steget från Ullevi och Änglarnas plats på jorden, så har han nu kommit hem till Änglarnas himmel. Och det gör på något sätt att mina oroskänslor läker ut. Bebben kommer att leva kvar, vi kommer med oförminskad styrka att fortsätta att sjunga hans namn på läktarna. Och det kommer att stärka oss. Klubbmärket kommer att vara intakt. Kärleken till Blåvitt lever över allt annat.
Som avslutning vill jag berätta om en höstkväll i slutet av september 2017. Jag var gäst hos Blåvitt, och intervjuades av Mikael innan match på 12:ans och nere på innerplanen inför matchen mot Sirius. Jag och min son hade biljetter på hedersläktaren, och där satt Bebben. Det var något sakralt över hela situationen. Jag kände hans närvaro genom hela matchen. På väg ut sen så hälsade vi kort. Ett par sekunder då tiden stod still. Ett par sekunder, sedan åt olika håll. En nick, ett hej. Jag ångrar idag att jag inte bjöd in till en kram. Att jag inte tackade ordentligt. Kanske var jag hungrig och hade bråttom? Kanske tänkte jag att det blir väl fler gånger, att jag skulle stöta på honom igen? För Bebben kunde väl aldrig dö?
Och nej, Bebben kan inte dö, han har bara tagit steget vidare. Med oss, det kommer han att vara i evig tid. I våra hjärtan och i våra sånger. Ändå önskar jag att jag hade fått ge honom den där kramen.