Klockan är kvart över sju. Jag slår mig ner i den nedsuttna fåtöljen jag brukar sitta i när jag ser på fotboll. Notiser har varit avstängda sedan 14. Jag vet inte det som alla redan visste för några timmar sedan. Jag är otroligt nervös. Palmen som kliar mig i håret och nacken kan jag inte komma mig för att flytta på.
Matchens inledning präglas av slarv såväl i mottagningar och inlägg (Holm) som presspel (det såg inte sällan ut som att alla sprang mot bollen och spelarna blev enkelt bortspelade). Därför var det inte förvånande att Östersund skulle slarva med markeringen och låta planens längsta spelare relativt ostört nicka in ledningsmålet. Från ett odugligt inhopp ena veckan till målskytt i nästa.
Holm är spännande på det sättet. Han gör en del tekniska misstag – ibland ser han otroligt kantig ut – men de ser inte ut att bekomma honom. Han borrar ner huvudet och siktar på nästa moment.
0-2 är ett stycke fotbollsgodis signerat vårens MVP Tobias Sana där Sargon Abraham får chans att revanschera sig för missen tidigare genom att stoppa in bollen i bortre krysset utom räckhåll för Mikael Dyrestams landslagskamrat. Tobias Sana spelar återigen i en slags släpande anfallsroll och det är onekligen där han är som allra bäst: han förefaller vara en annan spelare när han är placerad där än när han tvingas ut på kanten.
Hedersomnämnande för Östersunds frisparksvariant i 36:e matchminuten ska inte glömmas. Den ena spelaren såg mer förvirrad ut än den andra och den frisparken symboliserar tämligen väl Östersunds insats från minut 20 och framåt.
Om inledningen var Östersunds så var fortsättningen Blåvitts. Det var kontrollerat och framåtlutat. Fint passningsspel värvat med dribblingar och ett lite längre spel när det behövdes. Saknaden av skadade, avstängda eller sjuka spelare var inte alls så stor som jag var rädd för att den skulle vara. Rolles totalfotboll ska bli spännande att följa. En tät defensiv och ett spel där bollen stannar så kort stund som möjligt i ytor där den är farlig att förlora.
Blåvitt inleder andra halvlek med ett fortsatt lågt stående lag i defensiven. Östersund har fortsatt svårt att hitta farliga ytor att spela på. När Blåvitt snor åt sig bollen går det snabbt. Ett mönster jag kan tänka mig att leva med.
Da Graca och Bjärsmyr var återigen ett stabilt mittbackspar. Jag var innan värvningen av Bjärsmyr inne på att han skulle vara ett lyft för Da Graca, och som han lyfter sin yngre lagkamrat. ”Koffe” ser plötsligt ut som den där spelaren man hoppades på att han skulle bli och han är inte sämre nu än när han blev uttagen till januariturnén med Janne Andersson och gänget. Bjärsmyr fick dessutom bjuda på ett mål efter ett behärskat skott (och en ironisk målgest). Jag blir förvånad om man inte skriver ett nytt avtal med Bjärsmyr.
Alex Farnerud kämpade med touch (och steg) under stora delar av matchen men han fick raka in en boll efter en fin bollvinst av Jakob Johansson och en ännu finare passning av Jallow. Sargon som återigen storspelade var av förklarliga skäl inblandad även här.
Anestis undrade antagligen var han hade hamnat och frågan är om han hade behövt åka med till Jämtland sett till hur lite han hade att göra. Östersunds facit de fem senaste matcherna är inget som Runar lär ta med när han och Kindberg ljuger ihop den där mytom(an)spunna boken.
Att se Sebastian Eriksson spela fotboll i nästan 90 minuter är värmande för själen. Min känsla är att Blåvitt kommer att få mycket nytta av honom framgent. Robin Söder spelar också fotboll igen, vilket är glädjande men de minuter han får i år får ses som ren bonus och förhoppningsvis går vi in i 2021 med en frisk Robin Söder i kedjan.
Fåtöljen är inte ens vidare bekväm och fikusen störde mig under 105 minuter. Jag lät den vara kvar, mest för att komma ihåg det jävliga i den här glada stunden.
Till sist. Grattis, Allsvenskan 2021, Sveriges finaste förening är klar för deltagande!