Om två veckor ska IFK Göteborg återigen möta europeiskt motstånd i en tävlingsmatch. Men det är sannerligen inte första gången i vår förenings historia.
För egen del växte jag upp med ett IFK Göteborg långt ifrån Hamburg 82, Barcelona 86 och Champions League på 90-talet. När jag blommade ut som supporter fick vi i princip vara glada om laget ens tog sig till ett kval. Efter det var det en stor bedrift att slå ut något lag. Allt som oftast tog det slut i tredje rundan eller möjligtvis playoff.
Jag har funderat en del på Blåvitts plats i Europa. Med våra två UEFA-cuppokaler har vi absolut visat att vi är en klubb att räkna med internationellt. Men samtidigt är vi nuförtiden så oerhört små i den stora pengastinna fotbollsvärlden.
Efter att Mads hade smekt in den läckra frisparken i hemmamatchen mot Qarabağ var vi återigen så nära att ta oss till ett europeiskt gruppspel. De drömmarna dog smärtsamt i Azerbajdzjan.
Men på något sätt ser jag ändå Blåvitt som ett lag som ska spela i Europa. Som ska göra avtryck utanför Sveriges gränser.
Det är kittlande på så många sätt att få se viktiga matcher mot svåra lag där allting gäller. Med flera miljoner kronor i insats. När våra halvdana lirare i stället för att sparka ner David ”Löken” Löfquist får tampas med stora internationella stjärnor. När vi får spela på ett kokande Ali Sami Yen i stället för ett (även i icke-coronatider) tomt Guldfågeln Arena.
Fick en del mothugg på Twitter när jag skrev att jag i vår kvalmatch till Europa League ville möta stora mäktiga AC Milan på San Siro. Enligt vissa en ”losermentalitet”, eftersom vi har sämre chans mot en sån klubb än mot en obskyr nordirländsk.
Må så vara, men det fanns en tid när IFK Göteborg inte ryggade tillbaka för såna utmaningar. Och jag saknar den tiden.