Dammet hade knappt hunnit lägga sig på Gamla Ullevi efter den 120 minuter långa finalen i torsdags innan det så var dags för drabbning mellan Sveriges två mest framgångsrika föreningar i så väl som relativt modern som omodern historia. Cupen slet för mycket på Bjärsmyr och frågorna jag ställde mig inför var: Hur klarar spelarna att prestera bara dagar efter en sådan triumf och är Blåvitt tillbaka på spåret eller var Cupen någon form av undantag?
Den andra frågeställningen må te sig en aning negativ men spelet har ju (enligt många) inte varit till belåtenhet och resultaten har ju (enligt de flesta) inte heller varit det. Jag säger som både Poya och Bjärsmyr: I Blåvitt ställs det krav och det är så det ska vara.
Malmö kom in med en otrolig energi och släppte inte någon över bron inledningsvis, men man hittade nycklar för att spela sig ur Malmös frustande spelare. Spelet var, som det så ofta heter, bra men Blåvitt hade svårt att skapa riktigt heta chanser. Å andra sidan skapade inte heller Malmö någon uppsjö av chanser och hade Blåvitt lyckats bättre under första 17 så hade första halvlek antagligen sett annorlunda ut. Det är förvisso ren spekulation från min sida.
Malmö gick således till paus med en lurig 2-0-ledning.
Andra halvlek och inte så mycket nytt under solen. Blåvitt försökte rulla på och gjorde det stundtals med den äran. Dessvärre verkar anfallsstrategierna blivit glömda på Poyas skrivbord och inte kommit med på bussen från Kamratgården till Gamla Ullevi för att idag kan vi (ja, inte alla) väl slå fast att det var ganska chansfattigt. Samtidigt har vi inte råd med att vår anfallare i match efter match missar givna målchanser. Kanske vore det faktiskt bättre att spela Holm istället för Abraham på topp i någon match, trots att Holm inte heller är någon naturlig striker.
Nåväl. 3-0 kom väl inte helt logiskt men så vinner man inte matcher på passningar och bollinehav – för det har vi fått gott om bevis i år och under hösten -19. Blåvitt har på sina 20 senaste Allsvenska matcher vunnit fyra matcher och med den poängproduktionen blir det svårt att uppnå det inför säsongen uppsatta målet om en placering bättre än den för Blåvitt blygsamma sjundeplatsen från föregående säsong. Det vill till att nyförvärvet Kouakou kan leverera från start.
Jag vet inte jag men när Adil Titi slog ett inlägg i minut 89 hade han två lagkamrater inne i straffområdet. Det är för dåligt.
Cuptriumfen i torsdags funkar som smink den här gången men det börjar bli dags att plocka poäng. Annars kan vi gå en rätt otrevlig höst till mötes.
Men spelet såg ju bra ut. Eller som Anders Christiansen uttryckte det ”Blåvitt rullar ganska bra men det händer inte så mycket /…/ ibland kan det vara ganska skönt att vila (när Blåvitt hade bollen)”. Nu ska man inte ta en motståndares pik efter matchen för sanning men effektivt var rullandet inte idag. Tre poäng mot Östersund skulle ge lite arbetsro. Två raka segrar skulle ge lite framtidstro. Tre raka segrar skulle vara bra för hjärtat.