Bland mygg, fantastisk trädgård och ett och annat löst folk såg jag matchen. Wifi som ingick i priset lös nästan med sin frånvaro varpå jag fick se delar av matchen på låg upplösning, vilket var synd med tanke på att just delar av matchen såg ganska bra ut.
Nog om det. Blåvitt valde en annan väg än senast mot Hammarby, vilket initialt såg ut som ett smart drag. I övrigt var kanske inte första halvan så mycket att plita ner på vykortet från the land of Löken om. Bra fram till sista tredjedelen, sa Axén. Har vi hört den förut? Hur mycket Poya än hyllar Sargon är det tydligt att en anfallare med ett bredare register behövs i det här systemet. Gärna en som både kan gå på djupet och ta emot och sätta upp spel. Gärna med ett huvudspel som för tankarna till Edward Sheringham.
Aiesh som väl inte hade haft sin bästa dag på jobbet vaknade till ordentligt efter omkring 60 spelade och hade det inte varit för tidigare nämnde anfallare hade Aiesh kvitterat ut en assist och en framspelning till assist.
Hammarby fick istället en omställningsmöjlighet efter att Paka slarvat bort en boll i offensivt straffområde och så stod det 1-0. Inte nödvändigtvis rättvist, men fullt logiskt. Hammarby har ett helt gäng matchvinnare och Blåvitt har inte riktigt personalen för att spela den fotboll man vill spela.
Det höll på att gå mot nio poäng på nio matcher eller 12 poäng på gud vet hur många, men Holm ville annat och så även Aiesh. Älgakliv, straff och mål.
Blåvitt ser ofta håglöst ut. Poya får ingen ordning på försvarsspelet och bytena ter sig allt märkligare för var omgång som passerar. Något behöver hända. Tänkta bottenlag tar bonuspoäng mot förväntade topplag, lag med sämre uppsättning spelare ligger i skrivande stund med i den absoluta toppen medans Blåvitt i lugn och ro sidledspassar sig allt längre ner i tabellen. Eller är det helt enkelt en anfallare som saknas?
Jag vill inte att Poya ska förlora sitt jobb, men jag vill gärna se något annat än det vi nu ser vecka in och vecka ut. Eller så vill jag bara se en ny anfallare.