Så var det äntligen dags för pojkspolingen från Magra att begå landslagsdebut och det som lagkapten dessutom. Vägen har varit både lång och krokig. Men nu är det så dags för det som man för sisådär en tolv år sedan bara trodde var en tidsfråga.
Det är svårt att tänka på Robin Söder utan att tänka på vad som kunde blivit. Det är samtidigt svårt att inte imponeras över viljan han besitter (grit, om man så vill). Att skada knäet allvarligt som 17-åring och stöta på komplikation efter komplikation kan fälla den bäste. Att se jämnåriga och sedermera yngre spelare leva ut sina drömmar och att samtidigt veta ”att det där kunde varit jag” lär också tära på psyket. Nu känner jag inte Robin Söder. Jag vet inte om han tänker så. Om jag tillåter mig själv att gissa så gissar jag på att han inte varit bitter eller missunnsam mot någon, utan att han snarare gläds med andra och deras framgång.
Det är ju så man lärt känna honom.
Låt honom med en läcker nick i slutsekunderna avgöra ett derby och han kommer prata om medspelarna. Låt honom göra 14 mål på en säsong (27 matcher, långtifrån 90 minuter varje gång) i ett lag som slutar på sjunde plats och han kommer prata om lagets insats.
Han gjorde det ofta väldigt bra i Danmark (pratar som någon som följer danska ligan). Ofta som ytter. Faktum är att han gjorde det så bra att han blev värvad till Belgien där han gjorde det så bra att han undvek att få karriären ödelagd av utebliven speltid. Han gjorde 25 ligamatcher och fem mål för sitt Lokeren. Till saken hör att han ofta spelade ytter och offensiv mittfältare under Belgienäventyret.
Nu har Robin Söder hittat hem. Han är inte längre en talang. Han är en av de äldre i laget och en av allsvenskans allra bästa anfallare. Endast en spelare gjorde den gånga säsongen fler mål än Robin och den spelaren fick vända tillbaka till allsvenskan med svansen mellan benen efter ett kapitalt misslyckande i Belgien.
Robin Söder togs ut till landslaget och det är inte lagets förtjänst. Tåget för att bli en spelare för de allra största ligorna i Europa må ha passerat, men Janne Andersson är nyfiken på att titta närmre på Söder, som antagligen står långt bak i kön när samtliga spelare är tillgängliga. Men vem vet vad en riktigt bra vår kan leda till?
Ingenting hade känts mer naturligt än att se Robin Söder i en EM-trupp 2020. Vägen dit skulle varit krångligare än man hade trott bara.