Jag minns när jag själv var yngre och skulle spela match på kvällen. Skoldagen, och senare arbetsdagen på betongfabriken, var enbart en transportsträcka mot kvällens match. Det var lätt att bli lite övertänd eftersom att jag hade haft hela dagen på mig att fokusera på matchen. Jag kommer att vara övertaggad i kväll, men det spelar inte så stor roll, eftersom att jag inte blivit kallad till samling.
Med längtan i bröstet kommer jag sätta mig på buss 60 för en 9 timmar lång transportsträcka. De vanliga samtalsämnena i lunchrummet kommer inte att vara lika intressanta som de i normala fall är. Jag kommer att nervöst vänta på att arbetsdagen ska ta slut, att de sista eleverna ska packa sina väskor och skynda ut i vårsolen.
Kommer Paka och co:s stjärnglans återigen skina starkare än majsolens strålar? Just nu tror jag det. Blåvitt ser omutbara ut och i kväll blir det seger. Konstigt vore det annars.
Jag hoppas få se Sebastian Eriksson från start som vänsterback eller som mittfältare. Den före detta landslagsmannen har erfarenhet som få i dagens trupp kan matcha. Å andra sidan har brist på erfarenhet inte synts i tidigare matcher. Kanske är jag bara nostalgisk…
Jag tänker inte ge mig in i någon fördelningspolitisk fråga för att jag är inte kompetent nog, men visst finns det viktigare saker i samhället att ösa pengar över än supportrar som manifesterar sin kärlek till en klubb genom att skapa tifon i from av flaggor? Jag har läst oroväckande rapporter från andra allsvenska arenor och jag hoppas att diskussionen efter matchen kommer att handla om Pakas presspel, Vibes smartness, Hasses blick eller Ohlssons lungor snarare än polisbrutalitet.
Vi ses i kväll!