GÄSTKRÖNIKA Med jämna mellanrum publicerar vi åsikter från andra fotbollstyckare än de ordinarie skribenterna på BaraBen.com. Det här är en gästkrönika av Pontus Farnerud som inför matchen på torsdag delar med sig av sina känslor av att stå i spelartunneln och höra ett fullsatt Gamla Ullevi sjunga den vackraste utav sånger.
När vi går genom staden över broar och torg med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg…
Känslan. När man står i spelartunneln på Gamla Ullevi, fem minuter innan avspark, när du hör publiken sjunga med i Snart skiner Poseidon, och även om jag spelat på flera av de största arenorna i Europa, med passionerade fans och otrolig stämning, mot några av de bästa lagen och spelarna är det en känsla som är svår att beskriva. En samhörighet, kärleken till en klubb, förväntan inför match och längtan efter nya framgångar. Den känslan är något jag för alltid kommer bära med mig och minnas.
Inför min sista hemmamatch 2013 mot IFK Norrköping, (där jag en timme innan avspark var på IFK-kliniken och fick en smärtstillande spruta av Leif Swärd), när jag stod i spelartunneln och visste att det var min sista match kände jag mig stolt över att få vara en del av Blåvitt, klubben jag sedan Champions League-matcherna och framgångarna på nittiotalet haft en längtan att få spela för.
Under hela min fotbollsuppväxt i Landskrona BoIS drömde jag om att få spela i a-laget. Vi var väldigt duktiga, vi hade fantastiska ledare och var bland de bästa lagen i vår ålder, inte bara i Skåne utan även i Sverige. Ungdomsverksamheten i BoIS var då en av landets främsta. Men det fanns alltid ett lag som vi oftast förlorade finaler mot och som oftast vann våra serier, Malmö FF… Jag har alltid känt en speciell rivalitet mot MFF, det var alltid tuffa matcher. Euforisk glädje vid vinst, tårar av smärta och besvikelse vid förluster. Det var alltid laget jag helst ville vinna mot och matcherna jag såg mest fram mot. Lillebror mot storebror.
När jag efter att ha debuterat som 15-åring i Landskrona BoIS a-lag och spelat där under ett par år och skulle ta nästa steg ville jag till Blåvitt. Det var väldigt nära att jag flyttade till Göteborg som 18-åring, bara några år efter jag varit på Ullevi och sett laget spela (och vinna) mot några av Europas bästa lag. Det blev AS Monaco istället men när jag efter 13 år utomlands skulle hem, och med anbud från olika klubbar, fanns det bara ett lag jag ville spela för.
Under mina år i Blåvitt hade vi många tuffa matcher, matcherna mot Malmö FF var alltid precis som när jag spelade i Landskrona BoIS, matcher jag såg fram mot lite extra. Jag minns framförallt när vi vände och vann i slutminuten på Stadion 2012.
När de Blåvita spelarna på torsdag kväll, fem minuter innan matchstart, står i spelartunneln inför matchen mot Malmö FF och hör hela Gamla Ullevi sjunga med i Snart skiner Poseidon då har de allt att vinna. Även om det är ett mästarmöte så är det lite känslan av lillebror mot storebror. MFF är storfavorit, de har valt, köpt och plockat in de spelare man vill ha, välförtjänt efter flera SM-guld och framgångar i Europaspelet.
MFF förväntas vinna SM-guld, har en budget och erfarenhet/snittålder som är på en helt annan nivå. Blåvitt har varit uträknade, ekonomin (och därmed möjlighet för nyförvärv) har varit väldigt ansträngd, Blåvitt kommer (förmodligen) spela med (minst) fem egna produkter från start. Men man har hittat ett spel, en trygghet i laget och truppen, man har kört över AIK, Helsingborg och Elfsborg på Ullevi. Känslan som finns hos alla spelare, ledare, folk som jobbar i klubben, sponsorer och supportrar är en känsla av samhörighet, kärlek till en klubb, förväntan och längtan efter nya framgångar…