För första gången på väldigt länge kände jag igår att den där bortglömda nerven, den av offerkoftan nedtryckta blåvita själen från förra säsongen, att den återigen var där. Den framåtlutade kaxigheten som lyst med sin frånvaro gav mig på något sätt drömmarna åter. Det kändes som en befrielse, för Blåvitt är inte den där ledsna hunden som behöver be om ursäkt för sin existens. Vi behöver inte förklara för hela världen att vi ska ha tålamod. Vi ska istället tala om för hela världen att vi reser oss, vi siktar uppåt, framåt, men aldrig i sidled eller bakåt.
Det är någonting som har förändrats. Vad låter jag vara osagt, men det skadar inte att ha en Sebastian Eriksson i truppen, eller Nzuzi Toko med för den delen. Och Lasse Vibe har helt rätt inställning och erfarenhet för att berika alla i sin omgivning. Jag såg och hörde honom under uppvärmningen före U21-matchen mot Helsingborg. Ingen jävel kunde stå och vila en tiondel av en sekund, ingen kom undan. För Lasse Vibe kräver av andra precis det som han kräver av sig själv. Att ge etthundra procent, att aldrig vika av. Och det är så jag känner Blåvitt, och alltid har känt Blåvitt. Det försvann under förra hösten, och de som sett träningar kunde vittna om en god stämning, men vart var intensiteten, skallarna som vägrade att förlora? Det är väl som Lasse Vibe uttryckte det efter några dygn i Göteborg; mysa och surra med varandra, det får man göra efter träningarna. Jag tror att allt det där har gjort Blåvitt gott, även om det bara är en del av förklaringen i en större helhet.
Dessutom verkar Poya och Ferran med stab hittat ett spelsätt som harmonierar bättre med spelartruppen. Ett mer kompakt försvarsspel, rakare anfallsspel och ett mer fysiskt mittfält. Även om kvaliteten på passningarna ännu tenderar att vara bitvis svaga och att försvarsspelet havererar emellanåt (vilket kostade oss två mål mot Djurgården), så är kvaliteten överlag och inställningen en helt annan jämfört med hösten och i träningsmatcherna vinter/tidig vår. De 20 första minuterna mot Elfsborg har jag dessutom glömt, och nu ser jag istället fram emot matchen mot Helsingborg på måndag. Med tillförsikt. Men jag är inte den som ropar Halleluja och går ner på knä och tackar Torbjörn ännu, men känslan jag har nu kan jag i vart fall rida på över Påsken. Förhoppningsvis över Kristi Flygare också.
Rak i ryggen nu Blåvitt, framåt Kamrater!