Det pratas ofta om smekmånader i olika sammanhang; gymnasiet, första tiden på ett nytt jobb eller rentav första tiden som tränare för Sveriges finaste fotbollsförening. Smekmånaden innebär att man som supporter har lite mer överseende med misstag, att saker inte sitter. Man har lite #tålamod, helt enkelt.
Mitt tålamod är slut nu. Jag förstår att man kan förlora en fotbollsmatch mot AFC på bortaplan. Blåvitt kommer inte att vara ensamma om det i år. Jag kan förstå att man hamnar fel i positioner i premiären, att det är lite övertänt på vissa håll. Men i dagens match var det inte övertänt. Det var inte spelare som ibland hamnade fel i positionerna. De låg ju fel i stort sett hela matchen. Man stirrade enbart på bollen i försvaret. Framåt ser det ut som att spelarna helt och hållet lämnats fria och att de ska lösa uppkomna situationer på ett kreativt sätt efter eget huvud. Jag ser inga linjer.
Lars Vilks pratar ibland om konst och vad konst är. Går det att definiera? När han målade den där hunden låg själva konsten i att sätta igång en process, att sätta en boll i rullning, för att använda fotbollstermer. Det som händer sen är utom hans kontroll, och han är lika mycket åskådare som du och jag. Frågan är om det inte är så Poya ser på sitt tränarskap. Han sätter en boll i rullning, resten får spelarna lösa. Han ger dem ramverket, likt en improvisationsövningsledare. Eller ville Mats Gren testa att iscensätta en modern version av Kejsarens nya kläder? Eller är allt bara en dröm?
Jag ser ingen utveckling av vare sig spel eller individer. Jag ser: samma elände som 2018. Kejsaren har fortfarande inga kläder på sig. Eller är det jag som inte fattar?
Nu hoppas jag att spelarna samlar sig och att de kan bjuda upp på ett bättre sätt på Nya Ullevi på söndag. Jag önskar att Poyas spel sitter. Jag önskar att Dahlqvist får chansen som vänsterback. Jag hoppas att Giorgi hittar rätt. Jag hoppas att det blir årets fest.