BLÅVITT & POLITIK. Den här krönikan är den första i en serie av bloggposter från Blåvitt-fans som är aktiva i politiken, om deras syn på IFK Göteborg och sitt supporterskap. Fler delar kommer under valrörelsen. Först ut: BaraBens bloggare och S-märkta professor i statsvetenskap: Ulf Bjereld.
Som 17-årig yngling flyttade jag i september 1975 från Båstad till Göteborg för att börja studera vid Journalisthögskolan. Mitt fotbollsintresse var mycket stort, men jag hade faktiskt inte lyckats skaffa mig ett allsvenskt favoritlag. Under ungdomsåren pendlade jag känslomässigt mellan Helsingborgs IF, som ju låg geografiskt ganska nära Båstad men som degraderades till division 2 redan 1968, och Halmstads BK som värvat Båstads GIF:s skyttekung Jerker Jönsson och skolat om denne till allsvensk ytterback.
Mitt hjärta var ledigt och jag hade därför inga möjligheter att värja mig mot den framrusande blåvita framgångsvågen. Min första match på Nya Ullevi blev IFK Göteborg mot Råå IF den 24 april 1976. Inför 13 869 på läktaren vann Blåvitt med 3-1, efter två mål av Torbjörn Nilsson och ett mål av supersnabbe, tekniske Janne ”Lillen” Nilsson. Blåvitt vann serien och Europavägen skymtade snart runt hörnet.
Resten är historia. Jag blev förälskad och mitt blåvita fotbollshjärta bultar sedan den dagen stadigt, kompromisslöst och kärleksfullt. Den som vägrar tro på evig kärlek kan sluta läsa här.
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var jag ännu inte socialdemokrat utan i stället aktiv betydligt längre ut på vänsterkanten. (Denna krönika är den första i en serie där författarna har olika politiska tillhörigheter, men alla älskar Blåvitt.) De otroliga blåvita framgångarna – först i Sverige och sedan i Europa – stämde väl överens med min samhällsvision och min tilltro till vad människan förmår. De blåvita spelarna – med åtminstone på pappret yrken som fastighetsskötare, fritidsledare, elektriker och brandman – besegrade genom lagarbete i kombination med individuella topprestationer internationella storlag med välbetalda, helprofessionella spelare. Det var den svenska modellen i uppgraderad version. Radikala individuella spelarprofiler som Röde Ruben och några till gjorde inte saken sämre.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Gunnar Larsson, socialdemokratiskt kommunalråd och även ordförande för kommunfullmäktige, var ordförande för IFK Göteborg i 20 år (1982-2001) och på många håll uppfattades IFK Göteborg som en ”sosse-klubb”. Visserligen var den likaså socialdemokratiske politikern Frank Andersson klubbordförande 2016-2017, men sammantaget är det i dag svårare att finna tecken på att IFK Göteborg skulle vara ”rödare” än många andra svenska fotbollsklubbar på elitnivå. Studier från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar också att IFK Göteborg som favoritlag är väl representerat i alla socioekonomiska kategorier och att detta resultat tycks stå sig väl över tid.
IFK Göteborg har kritiserats för att vara ett ”innerstadslag” och för att vara frånvarande i stadens ytterområden. Så har det kanske också varit. Men jag hoppas och tror att klubbens nya satsningar kommer att bära frukt så att IFK Göteborg också blir hela stadens lag. Jag gläds över att IFK Göteborg deltar i Prideparaden och påminner om ett upprop som publicerades på denna blogg inför valet 2014: Blåvitt är blått, Blåvitt är rött, Blåvitt är grönt – men Blåvitt är aldrig brunt.
Eller som förre klubbdirektören och nu aktive kristdemokraten Martin Kurzwelly uttryckte det i GT den 14 maj 2014, apropå ett foto på Jimmie Åkesson i blåvit halsduk: Vi har kamratskap och respekt som våra grundvärderingar och det tycker inte jag Jimmie Åkesson har.
I övrigt är en av de underbara sakerna med fotboll att det ges möjlighet till villkorslös förbrödring och försystring över partigränser.
Supporterskapet är också något beständigt i en föränderlig värld. Väljare må byta parti – en fotbollssupporter byter aldrig lag.
IFK Göteborg – for ever.