En förlust är vad den är mot ett lag som Häcken. Det blir speciellt att se på när de klackar sig fram till mål i situationer där man bara kan stå och se på. Häcken förde matchen under första halvtimmen och får också utdelning, men tappar delar av den i sista kvarten av fösta halvlek när man själva tycker att man inte får bett i presspelet och börjar ge upp ytor. Blåvitt gör ett försök att komma tillbaka och är på väg att lyckas, men sedan blir matchen helt annan och mycket rinner ut i sanden. Denna gång blir det ingen komplett matchanalys, men det fanns några punkter som bidrog till att det i vissa spelsekvenser kunde se frustrerande enkelt ur för Häcken. Detta genom att de i flertalet uppbyggnadssituationer och kontringssituationer kunde få öppna ytor att driva spel framåt på ett sådant sätt som nästan gör det trivialt att ta sig in i sista tredjedelen. Vidare finns en blåvitt press-variant som är intressant att dyka vidare i som har förbättringspotential. Nedan försöker jag gå igenom dessa två punkter.
…
En fri Rygaard är farligt – hur gick det till?
Kvaliteten på Häckens mittfält är ett populärt ämne att prata om när man ska förklara vad som gör Häcken så bra. När Simon Gustafson har varit skadad under säsongsinledningen har Romeo Amane kommit in och gjort det finfint. Den stora nöten att knäcka för alla Häckens motståndare har varit frågan om hur detta ska hanteras, och speciellt frågan om Samuel Gustafson, Häckens viktigaste ”uppspelsdiktator”. Det är numera välkänt att flera lag har satt en punktmarkering med sin tia på Samuel för att inte ge honom tid och rörelse-möjlighet att droppa djupt ensam och diktera villkoren därifrån. I sin egenskap av tia blev detta naturligtvis Elias Hagens roll under måndagskvällen, och han släppte inte taget om Samuel i försa laget. Problemet är bara att Häcken har två andra ordentliga hot på mittfältet i Mikkel Rygaard och nämnde Romeo Amane, och nu även Simon Gustafson som byttes in för första gången efter sin skada. Trots att Hagen följde Samuel Gustafson för att försöka hindra hans passningar mellan linjer blev framförallt Mikkel Rygaard alldeles för fri i vissa situationer när han kom loss genom det blåvita mittfältet, som William Lundin beskrev som ”för utdragna och för utspridda”. Vad kan han ha tänkts menat? Nedan följer några exempel.
Första exemplet, från slutet av matchen. Här har vi en markeringssituation där vi ser Hagen i nedre högra hörnet på Samuel, Carlén längst upp i bild på Rygaard och Seb Eriksson på Simon G i mitten. Längst upp har Gustaf Norlin klivit i press mot Simon Sandberg som dock lyckas få igenom passningen.
Simon Gustafson är nu den som tar ett par steg ner från Seb E för att plocka upp passningen. Någonstans här uppstår antagligen en kommunikationsmiss: Adam Carlén upplever Simon Gustafsons position som farlig, så han vänder sig inåt. Problemet är bara att han glömmer bort Rygaard, som han får på sin blinda sida och som smyger bakom.
Carlén blir bolltittande och signalerar nedan att han vill på Simon Gustafson, men allt slutar med att både Carlén och Seb E hamnar i en position där de inte hinner göra så mycket innan passningen hinner bakom dem till en helt fri Rygaard, som kan avancera. Detta är en situation som minst sagt väcker ett antal frågor.
Nästa exempel, en kvart tidigare. Detta är egentligen ett bättre exempel på hur blåvitts mittfält blir för utdragna och utspridda, och det är Häcken som orsakar det.
Först ser vi en situation centralt som till en början ser gynnsam ut för blåvitt i de centrala ytorna, i alla fall till numerären sett. Blåvitt har 1v1 med Carlstrand på Amane i en duell, men sedan ett 4v3-läge på mitten när Gustaf Norlin har flyttat in lite för att hålla koll på Simon Sandberg i Häcken som flyttat upp i mitten. Amane vinner dock duellen med Carlstrand, och vad som sker sedan är intressant. Notera att både Elias Hagen och Anders Trondsen bevakar Samuel Gustafson, och det är Gustafsons aktion här som omvandlar detta från ett numerärt underläge till ett numerärt överläge för Häcken. Gustafson är redan här på väg lite nedåt, och Hagen och Trondsen vill inte släppa honom och följer med.
Nu ser vi hur Samuel G har flyttat nedåt en bit, fått med sig Hagen och Trondsen, men Gustafson är inte delaktig längre. Romeo har flyttat över bollen mot andra sidan, och notera nu att Häcken har skapat sig själva ett 3v2-läge i den högra korridoren ur deras anfallsriktning sett. Återigen hamnar Mikkel Rygaard på Carléns blinda sida och kommer förbi enkelt ut i ett hav av yta.
Gustafsons aktion är här det som drar ut det blåvita mittfältet och omvandlar som sagt ett numerärt underläge till ett överläge. Det blåvita mittfältet blir i någon mån lite förblindade av Gustafson. Det intressanta är att Häcken försökte utnyttja Rygaard i matchen mot Djurgården genom att han rörde sig väldigt mycket, ner och upp, när Lucas Bergvall markerade Samuel G. Här fick man också utväxling av det.
En styrpressvariant som återerövrar, men vad händer sedan?
Nu till en variant i det blåvita spelet som man har kunnat se utspela sig under flera matcher under våren, och det handlar om en variant av presspel som har potential och är bra på att återerövra bollen, men som ibland ser ut att behöva slipas på för att man ska kunna få ut något av själva återerövringen. Vi tittar på två sekvenser, en från Häcken-matchen och en från segern mot Degerfors. Det handlar om en variant av presspel som kan kallas styrpress, där man med sitt presspel vill försöka forcera motståndarens uppbyggnadsspel mot en sida och sedan försöka återerövra bollen på den sidan. Hur initieras detta spel?
Nedan ser vi hur det kan börja. Linus Carlstrand börjar med att kliva upp på Valgeir Fridriksson som vänder hem och försöker lugna ner.
Bollen går tillbaka till mittbacken, och då är det Marcus Bergs roll att pressa uppåt och ska nästan fullfölja mot mittbacken. Samtidigt kommer Gustaf Norlin uppåt på vänstersidan, ner mot den andra mittbacken (Johan Hammar) som kommer ner och ska hämta boll.
Här kommer själva ”punchlinen”. Berg vänder nu och går mot Hammar samtidigt som Norlin för att forcera Hammar in i en 1v2-situation på ena sidan.
Då måste Häcken komma ner med en ytterback för att hjälpa Hammar, annars är han fast. Då följer en blåvit mittfältare med ytterbacken för att försöka fästa honom på kanten. Därefter kommer blåvitt ut mot vänsterkanten i en typ av överbelastning, och man har nu styrt Häckens spel mot kanten dit man vill ha dem, och man försöker diktera villkoren därifrån och vill återerövra.
Svårigheterna som uppstår är sedan vad man ska göra med bollen efter man har vunnit den på kanten. Den här situationen är faktiskt precis innan Häcken startar sitt anfall som leder fram till 2-1-målet, och även om man lyckats styra över Häcken med pressen lyckas inte blåvitt göra något konstruktivt av det, och istället blir det en kontring av det hela. Sekvensen med spelet på kanten avslutas med att Häcken flyttar ut spelare mot den sidan, precis som blåvitt, och kväver blåvitts ytor att röra sig och flytta bollen någonstans när man lyckats återerövra den. Resultatet blir att bollen bara slås iväg och inget resulterar offensivt av situationen, mer än att den kommer ut till Häckenspelare som nu har öppen gata att kontra till följd av överbelastningen, och vi vet hur resultatet tillslut blev.
Till sist ville jag visa på hur styrpressen också kan se ut, denna gång mot Degerfors. Blåvitt har här precis gjort 2-0 och Degerfors sparkar igång igen. Återigen handlar det om att få över spelet på ena kanten. Man flyttar upp Norlin, Berg och Hagen, vill stressa och krympa ytor och tvinga ner en ytterback och forcera att uppspelet går via denne, och så flyttar man över. Ni ser själva.
Att försöka skapa numerära överlägen på kanten är viktigt, för då blir det lättare att komma loss. I den här situationen gör man det i ett 4v3-läge. Hur enkelt det är att komma loss och framgång med varianten beror såklart mycket på motstånd. Häcken och Degerfors är två helt olika saker.
