Gustaf Norlin, från pittoreska Lidköping vid Vänern, har gått en halvlång väg för att bli elitspelare och debuterade i Allsvenskan vid 23 års ålder. Han har inte varit i någon akademi. Han spelade division 2-fotboll med Lidköpings FK (en sammanslagning av föreningarna Lidköpings IF och IF Heimer som skulle klättra uppåt i fotbollshierarkin, men alltjämt befinner sig i division två) och division 1-fotboll med Skövde AIK innan han fick chansen att spela Allsvenskt för Varberg säsongen 2020. Debutsäsongen innehöll 28 matcher och han skrapade ihop fem mål och fyra assist. På tio matcher i Blåvitt har poängen lyst med sin frånvaro. Varför? Jag frågade Gustaf själv.
Skulle du kunna beskriva skillnaden mellan att spela i Varberg och Blåvitt?
– Den stora skillnaden är ju att IFK Göteborg är en storklubb. Det är den sanna skillnaden, eller vad man ska säga, med allt vad det innebär med supportrar, högre kravställning. Här är det top notch och man måste föregå med gott exempel. All respekt för Varberg, men det är en bit ifrån.
Ja, alltså all respekt för spelarna i Varberg men det är ju inte Marcus Berg och Oscar Wendt, direkt. Påverkar det dig på något sätt att ha dem som lagkamrater?
– Alltså, både ja och nej. Det är i positiv bemärkelse. Det är klart att det påverkar: De är välmeriterade, båda tidigare landslagsspelare, de har hur många matcher som helst på CV:t ute i Europa.
Gustaf fortsätter:
– Det är extremt bra fotbollsspelare och professionella människor som kommer hit. Samtidigt är det så att när man väl är här och tränar och tjötar inne i omklädningsrummet är det som vanligt. De är vanliga människor. Sen är det klart, det är därute den stora skillnaden visar sig, säger Gustaf och pekar mot den perfekt gröna gräsplanen som värms upp av solen efter en träning som vädermässigt sammanfattat en svensk sommardag på bästa sätt.
Jag har avtalat tid med Gustaf efter träningen. Under träningens gång slås jag av att han hela tiden vill ha bollen, att hans självförtroende inte verkar alls påverkat av att säsongen inte inletts som han har hoppats. Dessutom, efter att träningen är avslutad, och ett gäng spelare stannat kvar för att träna avslut, får jag se prov på ett otroligt tillslag. Bollen sitter i nätmaskorna i princip direkt efter att den lämnat foten.
Hur skulle du beskriva dina styrkor som fotbollsspelare?
– Det är mycket fart och fläkt, är väl det primära.
Tillslaget kanske?
– Ja tillslaget är väl bra också. Sen finns det såklart massa tekniska detaljer att jobba på. Man vill alltid ligga häruppe, säger Norlin lyfter handen i en gest för att visa att han vill ligga på max.
Han fortsätter:
– Där kanske man inte alltid är. Nu senast var det inte bra, exempelvis. Det var det inte från någon av oss, men primära styrkor är svårt att svara på. Fart, fläkt, tillslag som du säger, vill delta.
Jag får ju hålla med om att senaste matchen inte var någon topprestation, men vad tror du behövs för att få ut allt? Jag ser ju att du har massa goda egenskaper. Vad kan du göra konkret?
– Ja, jo, det är väl att släppa på handbromsen lite. Jag tycker att jag inte riktigt får ut så mycket som jag vill på matcherna. Det har känts bra på träning och vi har en dialog angående det här både med Micke Stahre och en inre dialog med mig också och hela den biten. Jag tror det mycket är bara att bli bekväm och slappna av och bara släppa på handbromsen och köra. Jag vet att jag har kvaliteter som kan hjälpa IFK Göteborg, men då vill det till att visa dem också.
Du har spelat i tvåan med Lidköping och ettan med Skövde i ganska små föreningar. Är det det som är grejen, tror du? Alltså att Blåvitt är så mycket större, att det kanske låser sig?
– Nej, det tror jag samtidigt inte. Det hänger mer på mig, skulle jag vilja säga, inte trycket utifrån. När man väl är ute på planen tänker man inte på det. Det är elva man i vårt lag och elva i deras och vi ska gå ut och vinna den där matchen. Det är där fokus ligger. Sen är det klart att man får energi av att ha tiotusen bakom sig, kontra att ha tiotusen emot sig, vilket kan vara tuffare. Det handlar om att jag ska släppa på handbromsen liksom och hitta vägar för att göra det, konstaterar Gustaf.
Vad är största skillnaden på ettan, tvåan och allsvenskan?
– Det är kvaliteten, farten, passningarna är hårdare och mer precisa och hela den biten. Det är samma sport men här är lite bättre, ungefär.
Vad är det som gör att du är här och inte andra killar från division ett eller två?
– Lite tur och timing, kanske, säger han ödmjukt.
Han fortsätter:
– Jag tror det handlar mycket om kontinuitet också. Att få spela vecka ut och vecka in. Det spelar nästan ingen roll vilken nivå, eller vilka du spelar med så länge du känner att du får tid, att du får självförtroende. Då kommer det per automatik, skulle jag säga. Krydda med lite tur och lite timing så kan det bli bra, säger han med ett leende.
Har du gjort några uppoffringar?
– Ja, det gör ju alla, det spelar ju ingen roll vilket yrke liksom, säger han med ett skratt. Det är klart man gör uppoffringar. Jag har en sambo hemma som styr det mesta på hemmaplan medans jag är ute och flänger och tränar och spelar fotboll och lever min dröm så det är klart att hon får göra uppoffringar för mig också. Samtidigt offrar man ju en del av det livet när man håller på med den här idrotten.
Gustaf fortsätter:
– Jag bor inte jättelångt ifrån min familj men det blir ju några timmar om man ska åka dit. Det är svårt att åka dit över dagen och hela den biten. Man gör uppoffringar.
Det är knappt någon motorväg heller.
– Nej, precis. Det är lite småvägar från Vara och framåt.
Jag tackar Gustaf för en trevlig pratstund och önskar honom lycka till. Han gör detsamma och jag vandrar hemåt i förhoppningen om att Gustaf släppt på handbromsen på måndag när han och IFK Göteborg ställs mot IFK Norrköping.