Jag är tacksam för Poya.
Jag är otroligt tacksam för cupguldet. Det var länge sedan jag var så glad för Blåvitts och min egen skull som efter finalen mot Malmö, mest för att jag formligen älskar europamatcher, spelar ingen roll om det är mot något lag ’ingen’ har hört talas om från Östeuropa (Förutom Qarabag, den klubben och deras fans kan fara och flyga), eller någon av de mer namnkunniga ligorna.
Jag är också tacksam för att vi stundtals spelar en rätt shysst fotboll (förvisso mest när Aiesh verkar vara på sitt allra bästa humör). Poyas fotboll går inte att jämföra med Arne Erlandsen och Jörgen Lennartssons, två tränare jag minns på rak arm har stått för det allra tråkigaste Blåvitt jag kan minnas, så länge jag haft årskort.
Jag gillar att unga spelare får chansen, vissa gör det såpass bra att de säljs vidare, vilket ju är en del av den omtalade processen Blåvitt är mitt uppe i.
Men apropå denna process måste man även kunna kritisera Poya och hans filosofi utan att bli stämplad som någon slags bakåtsträvare som tyckte allt var bättre förr, osv. Matchen innan halva serien är spelad ligger vi på två poäng från nedflyttning. Detta är inget annat än genomuselt, oavsett hur bra vi har spelat, hur många matcher vi ’borde’ ha vunnit, hur många fler mål vi egentligen skulle ha gjort, osv.
Fotboll handlar om att vinna, det är något Blåvitt har gjort på tok för lite av under de år Poya har suttit vid rodret. Innan matchen mot Kalmar har vi två segrar av fjorton teoretiskt möjliga. Två! Återigen, för att vara Blåvitt är det genomuselt. Det är egentligen genomuselt nästan oavsett vilket lag man pratar om.
Vi kan prata om taktiken också. Vi har uppenbarligen inga forwards vassa nog för att spela ensam på topp i nuläget. Ändå ställer vi upp med samma formation och mer eller mindre samma spelare i nästintill varje match. Till och med lag som Malmö backar hem mot oss och låter oss uddlöst trilla boll utanför straffområdet, för de vet att de få chanser vi skapar med detta spel, de bränner Sargon Abraham tyvärr nio gånger av tio ändå. Minns ni förra våren, när vi faktiskt spelade riktigt bra fotboll (och vann) mot Elfsborg, AIK och Helsingborg på Ullevi? När vi spelade med hög press och kontrade också? Betydde Sebastian Ohlsson och Benjamin Nygren så mycket? Borde inte Hosam Aiesh och Alexander Jallow kunna lösa det också? Borde inte Jakob Johansson spela som mittfältare istället för mittback? Det dög för landslaget liksom. Tobias Sana, sen när är han en lågt liggande playmaker strax framför backlinjen? Tänk om vi faktiskt hade utnyttjat de spelarresurser vi faktiskt har, istället för att trycka in dem med skohorn i en och samma taktik, match efter match.
Tänk om vi hade haft en tränare som också insett detta. Tack för allt Poya, men det är nog tyvärr läge att låta processen fortgå med någon annan som galjonsfigur.