Svenska Cupen 2020. Hammarby tar emot Blåvitt på rockarenan. Hammarby har en identitet att skapa. Blåvitt har en identitet att hitta tillbaka till. Det handlar om att vinna. Blåvitt brukade vara bra på det och HaIF börjar lära sig hur man gör. Det är en match där agnarna skiljs från vetet (Jocke Persson hade antagligen pratat om hår på bröstet), en match där 670 passningar inte betyder något så länge de inte leder till vinst.
Efter en trög (enligt de flesta) start av allsvenskan har det på sina håll börjat pyra ett missnöje mot spelet som Poyas mannar visar upp. Det är lika farligt som naturligt att prata om prestationer istället för resultat och det är farligt att börja prata om att värmen är påtaglig eller tomma läktare. Men en vinnare skyller inte ifrån sig. En vinnare tar sig en titt i spegeln och med sammanbiten min knyter näven och tar tag i det som går att förändra. Jag tror att vi har många vinnare i truppen. De har bara inte vunnit något än.
Mot Hammarby borta finns inga undanflykter. Mot Hammarby borta kommer Blåvitt inte kunna spela långsamt i sidled, då kommer man att få springa livet ur sig tidigt i matchen. Jag vill se att man testar motståndarna, att alla spelare får göra det som de är bra på. Låt Hosam dribbla och se till att hans bevakning drar på sig ett par gula. Låt Sargon briljera på små ytor (i rätt yta), se till att komma rättvända och för guds skull se till att få in bollen i straffområdet. Jag vill se att Blåvitt tar den här frustrationen man upplevt mot väder, vind och tomma läktare och trycker ner den i halsen på motståndet. Vi är tre matcher från Europaspel.
Blåvitt har spelet i sig, det vet vi, vi såg det under stora delar av 2019. Blåvitt har definitivt spelare som är bra nog för att avgöra den här matchen: Farnerud, Giorgi, Hosam, Paka, Abraham. Vi har spelare som kan stå emot Hammarbys offensiv.
Vi är Blåvitt och vi ska vara bäst i Sverige.