Tidigare ikväll publicerades det här på BaraBen en krönika från skribenten Pär Ödlund om det, i IFK-kretsar, alltid aktuella temat hemvändare. Det är en krönika med en ton av besvikelse, upprördhet och hopplöshet kring den så välkända ”Fikaligan”. Ödlund efterfrågar en uppriktighet från ”våra” spelare ute i världen. Att vi supportrar förtjänar något bättre än den känslomässiga bergochdalbanan som vi om och om får åka i när rubriker dyker upp med att en flytt hem är nära eller att det vore en dröm att någon gång få spela i Blåvitt igen. Jag tror dock att Berg och gänget är precis det, uppriktiga…
Jag tvivlar inte en sekund på att det de gång på gång upprepar stämmer, jag tror absolut att de skulle tycka att det vore skitkul att återigen dra på sig den Blåvita tröjan. Jag ser det inte heller som en omöjlighet att det kommer ske för nån eller några av dem och jag tror ingen av dem har bestämt till hundra procent huruvida det kommer ske eller inte. Visst vore det underbart om alla duktiga f.d. Blåvita spelare runt 30-årsåldern deklarerade att nu kommer jag tillbaks till en blygsam lön om det är så att ni vill ha mig. Så ser dock inte verkligheten ut, det finns X antal parametrar som påverkar en fotbollsspelares beslut. De är precis som alla oss andra människor med familjer att ta hänsyn till, de är mer eller mindre framgångsrika i sina karriärer och måste hela tiden väga sportsliga och ekonomiska faktorer mot varandra. Det är oerhört enkelt för en spelare vars karriär inte går som den ska att basunera ut att nu flyttar jag minsann hem (läs: Rosenberg) men när man fortsatt får speltid, när man gång på gång blir erbjuden fetare och fetare kontrakt då blir inte det beslutet lika enkelt.
Vi supportrar vet inte hur snacket går bakom stängda dörrar, vi vet inte hur nära eller hur långt bort en hemflytt är för våra Änglar ute i världen. Det enda vi, de flesta av oss iallafall, har att gå på är diverse uttalanden som gjorts i media genom åren, och vad jag kan minnas har jag inte läst att någon från ”fikaligan” någonsin har sagt att nu är det riktigt nära att jag flyttar hem eller att om två år kommer jag definitivt dra på mig den Blåvita tröjan igen. Det skulle väl i så fall vara Gurra S som uttryckte sig något i stil med att om inte Barcelona erbjuder ett kontrakt då kommer jag spela i Blåvitt 2020. Nu förlängde han istället med Jänkarna, jag ska villigt erkänna att då blev jag redigt besviken men även i det fallet vet vi inte exakt vad som har skett, spetsade journalisten Gurras ord något? Såg Blåvitt en chans att få hem JJ istället och gick på det spåret? Det kanske är så att Gurra bröt sitt ord och att vi supportrar har rätt att vara besviken på honom men allmänt känner inte jag att vi kan ställa några krav på spelare som inte är kontrakterade av IFK Göteborg. Vi kan hoppas och vi kan efterfråga en uppriktighet men som jag tidigare skrev, jag tror att de är uppriktiga. De hade nog gärna spelat i Blåvitt igen men livet har en tendens att komplicera saker och ting, även för fotbollsspelare. Den dagen någon av dem skriver på för en allsvensk konkurrent eller den dagen de säger att nu kommer jag hem, Blåvitt lägger fram ett fair kontrakt och de istället drar till tjotahejti för att kicka boll då, då anser jag att vi har blivit spottade på och först då förtjänar nån av dem att, likt Sir Väs, få höra både det ena och det andra. Tills dess, välkommen hem grabbar!