Tredje matchen på en vecka är inte lätt, och nu fanns till råga på det förväntningar där också efter vad som hände senast. Tillslut landade det i besvikelse ändå, och tittar man på större chanser går det att argumentera för att blåvitt kommer undan med nöd och näppe i vissa situationer. BP hade ett övertag i matchen sett till hotande aktioner från sitt bollinnehav: man vinner bollinnehavsjusterad xT (mäter hur mycket varje aktion med bollen ökar sannolikheten att laget gör mål när den transporteras från en given yta till en annan) där man är 30% bättre än blåvitt, och man lyckas också konvertera detta till målchanser (xG) också, dubbelt så bra som blåvitt. Detta visar att BP lyckades skapa bättre chanser relativt hur man hotade i spelet med sina aktioner. Vad berodde detta på? Det är en av frågeställningarna jag tar med mig till härifrån. En annan är en observation kring de blåvita intentionerna i anfallsspelet: vissa intentioner och möjligheter fanns där, men det var för få gånger man tog tillvara på flera av dem. Detta och lite till försöker jag reda i, i några punkter nedan. Häng med.
…
BP-shapen och övertaget på mittfältet som aldrig riktigt blev av
Brommapojkarna hade inför måndagens drabbning hållit nollan i tre raka matcher och tagit lika många raka segrar. Olof Mellberg mönstrade en fembackslinje i vad som oftast verkade vara en 5-2-3-shape i försvar utan boll. Med blåvitts shape i uppbyggnadsspelet har Adam Carlén agerat mer naturlig ”sexa” och första uppspelspunkt än Sebastian Eriksson, och där Seb E och Elias Hagen ofta hamnat lite till höger respektive vänster i uppbyggnadsfasen. Redan här fanns en potentiell taktisk vinst för blåvitts del: när BP endast mönstrade två centrala mittfältare kunde möjligheten finnas att skapa ett 3v2-övertag i de centrala ytorna. Under de senaste matcherna har vi i sekvenser också kunnat se en droppande Marcus Berg, som rört sig ner för att agera bollplank för den mittfältare som ska driva spelet. Med den droppande/mötande forward finns den potentiella vinsten att Berg kan möta sin mittfältare så att mittfältaren blir rättvänd när denne ska fortsätta uppspelet: att kunna dra med sig en markering för att avlasta.
Med detta i åtanke, och det var också något vi fortsatt såg mot BP, fanns det ytterligare en möjlighet till att spä på det potentiella övertaget på mittfältet: kommer Berg ner djupare hade detta kunnat skapa ett 4v2-läge centralt, något som hade upptagit BP-mittfältarnas uppmärksamhet från två håll och skapat oro i hur de skulle välja att försvara sig. Sådant kan fria upp ytor och rörelsemöjligheter för sådana mittfältare som man vill aktivera, exempelvis Elias Hagen, där frågan om hur han ska aktiveras ordentligt har varit återkommande. Problemet: detta händer alldeles för sällan. Möjligheterna att utnyttja detta finns där, men de tas för sällan. Vad berodde detta på? I nuläget har jag inga tillfredsställande svar. En tänkbar förklaring är att situationen kunde bli något låst när BP föll med sina yttrar för att hålla koll på de blåvita yttrarnas löpningar in i ”half-spaces” (mellan ytterkorridor och central korridor), och att nästkommande drag efter den centrala passningen inte skulle vara tydligt. I nuläget går det att anse att detta möjligen faller i kategorin ”underutnyttjade möjligheter”.
Pressfällan som kunde resulterat, och bristerna i den
Vidare till ett blåvitt spel som i ett flertal situationer såg mycket lovande ut i kategorin presspel: upprättandet av en så kallad pressfälla. En pressfälla har ett antal komponenter: en trigger, det vill säga en aktion som utlöser pressen; en fas med själva utförandet av aktionerna i pressen; och en fas där man förhoppningsvis lurat motståndaren att gå i fällan så att man kan vinna bollen i ett fördelaktigt läge. Blåvitt har statistiskt varit väldigt bra på att vinna bollar högt i sista tredjedelen: inför omgång fem låg man delad tvåa i antal bollvinster i sista tredjedelen (efter Hammarby), men har dalat något sedan dess till en sjätteplats i denna kategori. Problemet har varit att man haft svårt att få ut faktiska avslut ur dessa bollvinster, där man legat näst sämst i serien sett till antalet bollvinster i sista tredjedelen. Nedan ser vi prov på en smart pressfälla som just orsakar bollvinst i sista tredjedelen, och hur den leder fram till avslut i ett farligt läge för Eman Markovic.
Fällan initieras med en trigger. I det här fallet verkar det vara att BP väljer att starta sitt uppspel från mittback till wingback. När detta sker kliver Sebastian Ohlsson och Elias Hagen ut på sin högerkant för att skapa en mindre överbelastning mot denne wingback. Detta stressar wingbacken och forcerar ett hemspel.
Sebastian Ohlsson är nu den som ska fullfölja pressen. Han kliver på den mittbacken som tar emot bollen. Eman Markovic (1) och Marcus Berg (2) positionerar sig för att kunna fortsätta pressen. Berg ställer sig framför de andra mittbackarna så att han ligger tillräckligt nära för att göra den passningsvägen oattraktiv för mittbacken, för BP vill ju inte orsaka en sådan omställning centralt. Detta forcerar den längre passningen mot andra kanten.
Passningen till andra kanten blir en trigger för Eman Markovic att kliva, och nu lyckas han bryta passningen i sin löpning och orsaka en turnover. Läget leder fram till ett avslutsläge som räddas och tippas precis utanför.
Detta exempel visar hur man nästan får bästa möjliga utdelning, men det visar fortfarande hur det ska se ut när det funkar.
Vad finns för risker med detta om man misslyckas? Om den långa passningen når fram till egen spelare gäller det att hålla koll: då är man i ett läge där man själva är ur sina normala försvarspositioner, och man måste omgruppera. Det fanns lägen i matchen när BP utnyttjade att blåvitt försökte fullfölja pressen och spelade förbi en överbelastning genom ett kantbyte på motstående wingback, vilket för blåvitts del blir riskfyllt när man släpper till en progressiv passning på yta (exempelvis från Samuel Leach Holm som stod för ett flertal sådana). Det gäller alltså att vara vaksam i försvaret om en pressfälla skulle misslyckas. Men lyckas den har vi mycket vunnet.
Fler offensiva intentioner och detaljer att ta med sig
I första punkten nämndes hur Marcus Berg droppar ner för att möta boll och öppna upp för en mittfältare. Ett annat spel som såg ut som ett så kallat ”set play” (inövat) med potential att hota är en utsparksvariant från Pontus Dahlberg. Adam Benediktssons utsparkar har minst sagt varit ett diskussionsämne, och med Dahlberg finns möjligheten att utföra ett sådant ”set play” med möjligen högre precision.
Målet: att aktivera en offensiv mittfältare (Hagen) i en nummer tio-yta rättvänd för att kunna fördela vidare på assistyta. Nedan ser vi en intressant variant som utfördes.
Dahlberg slår utsparken, och nyckeln är att den hamnar mellan BP:s försvarsblock och mittfältsblock. När Berg möter utsparken behöver Hagen kliva upp några steg för att dels komma loss från BP:s centrala mittfältare för att komma i höjd med Berg, så att touchen blir enkel. Här har man mycket vunnet: med en precis utspark kan man lyckas spela förbi BP-block gratis, utan att börja bakifrån.
När en ytter (Emil Salomonsson i det exemplet jag refererar till) sedan kliver upp rättvänd i markerad yta är kan man få till en ingång i sista tredjedelen med fart och en fortsatt möjlighet att befolka boxen för att ta vara på en eventuell ingång.
Denna variant kommer jag fortsätta spana efter under kommande matcher. Potential har den tror jag, åtminstone.
…
Stockholm nästa, igen. Nu på samma poäng som AIK. Här talar vi om speciella förutsättningar. Vad behöver vi tänka på mot AIK?
På plussidan: pressfällan, när den funkar. Speciellt mot ett lag som gärna attackerar via sina ytterkorridorer och vill starta detta spel genom ytterback/wingback. Hur just AIK vill göra där har jag inte full koll på, men med det 3-5-2 som AIK har ställt upp med är det absolut ingen omöjlighet att den kan komma till nytta. Det viktigaste är dock bara att hålla koll på situationen för att inte gå bort sig, som nämnt ovan. AIK är i grunden (eller borde vara) ett skickligare lag än BP, och om BP var på väg att straffa oss gäller det att vara vaksam.
Mer: ta vara på de situationer som kan uppstå när det gäller att aktivera spelare i viktiga ytor. När läget inte är låst behöver vi ta möjligheten. Detta kanske man som sagt borde gjort mot BP. När vi dessutom blivit bättre på att befolka boxen behöver vi utnyttja de tillfällen vi faktiskt kan hitta in i de farliga andraassist-ytorna. Frågorna jag vill ha svar på: står AIK högre än BP, vilket man kanske får tro baserat på hur BP kunde falla med sin fembackslinje, hur enkelt kommer detta bli att lösa? Vad händer när AIK använder tre centralt istället för BP:s två? Kommer möjligheterna ens uppstå då? Många frågor finns det, och på måndag kväll får vi svaren.