IFK Göteborg stod för en av de sämsta 45 minuter jag sett på mycket, mycket länge i den första halvleken mot GIF Sundsvall. Sällan har jag faktiskt skådat en sådan kollaps av bibliska proportioner som det faktiskt blev. Enkelt att säga med facit i hand, men om Sundsvall hade varit bara en liten del skarpare i sin offensiv hade det mycket väl kunnat stå 4 eller 5-0 i paus. Vad hände egentligen? Sundsvall kom med en plan att ligga lågt och kontra, något man gjort mest hela säsongen oavsett vilka man mött. Man kan ju lugnt säga att den scoutingen gick hem.
Det är två förändringar gentemot matchen mot Elfsborg som kom att överskugga andra förändringar och det var, såklart, Marcus Berg i anfallet och Calle Johansson i mittförsvaret. Eman Markovic kom in som central forward, med Hussein Carneil och Gustaf Norlin på vardera sidan om honom. Mattias Bjärsmyr klev in som ersättare i mittförsvaret bredvid Johan Bångsbo. Rimligtvis har Sundsvalls scouting-team koll på detta och kan planera således. Med den anfallsuppsättningen känns bollar längs marken mest rimligt, och ev hot i djupled. Lösningen? Ligga lågt och packa ihop laget centralt för att undvika att IFK ska kunna få fast bollen på marken via Carneil eller Markovic, riskminimera ner djupledshotet från Norlin så gott det går samt, och detta var antagligen viktigast av allt, vid tillfälle, locka upp IFKs backlinje och slå bollar bakom. För SOM de gjorde det under första halvlek.
Sundsvalls låga block gav IFK väldigt lite ytor att hota på. Mest trillades bollen runt i sakta mak i backlinjen, med lite korta instick till centrala mittfältet(Gustav S, Simon T och Sebastian E) men mest höll sig bollen i backlinjen. När bollen framåt väl slogs, var det oftast via ytterbackarna som slog mer chansbollar fram mot yttrarna eller en Markovic i lårhöjd/huvudhöjd. Att spela efter marken centralt var tvärstopp då Sundsvall packade ihop laget centralt för att styra spelet ut mot kanterna och ev mota bort inlägg, vilket man gör med den äran med en nickstark back som Forest Lasso. Upprinnelsen till 2-0 såg ut på liknande sätt:
Det är märkligt hur psykologi funkar. För efter 2-0, och även en bit innan det, ser Sundsvall ut som ett bättre allsvenskt lag generellt. Man får självförtroende av att skaka IFK så som dem gör och lyckas även trilla boll genom våra linjer på ett sätt som gemene allsvenskt topplag löser med den äran. Hade man bara varit lite skarpare i sista tredjedelen hade man mycket väl kunnat gå ifrån den första halvleken med 4, 5 bollar till godo. Samtidigt i den andra delen av spektrat finns IFK Göteborg, som efter tre raka förluster antagligen såg fram emot den här matchen på förhand då GIF Sundsvall prenumererar på sista platsen i serien egentligen sedan dag ett. Det var håglöst och, till synes energifattigt på planen, och då var ändå spelare som Sebastian Eriksson, som så ofta spelar med hjärtat utanpå och brinner av på det mesta, på planen hela matchen.
Några ord skall också nämnas om vårat mittfält. Sebastian Eriksson kom in i matchen mot Elfsborg senast och gjorde det bra. Framför allt spelade han bollen framåt i banan på ett sätt jag saknat länge. I matchen mot Sundsvall gick det lite mer i stå för Seb, precis som för hela laget, även om viss förbättring skedde i den andra halvleken. Men den största förändringen skedde hos Simon Thern, som lite får känneteckna hur svårt vi hade att hota centralt via marken på denna bild nedan. Här ser vi alltså bollar som Simon slog under det något diffusa namnet ”passes to final third”:
Jämfört då med samma bild från andra halvleken:
Inga De Bruyne-siffror kanske, men de kännetecknar ändå hur svårt det var att hitta ytor under första halvleken. Simon är ingen renodlad offensiv mittfältare, där hävdar jag fortfarande att vi saknar någon naturlig efter Kevin Yakob, utan Simon gillar mer att droppa ner i defensiv pocketyta(mode-ord) och fördela boll därifrån. Under den andra halvleken blev det längre bollar in, mer på chans, men också för att Mikael Stahre bytte in Sulle längst fram, som gav oss lite tyngd mot Sundsvalls backlinje. Lägg därtill en Erik Sorga som inte följde några regler alls och man kan förstå att det ändå vart lite(oerhört lite i det stora hela kanske) darr på ribban för Sundsvall, men det gör egentligen detsamma. Men Simon Thern började spela ett längre spel, och röra sig över lite större ytor. Han fick även 2 st ”hockeyassists” till våra mål, vilket väl ändå är något man kan ta med sig.
Så, vems är felet här? Svårt att säga, men man kan ju lätt förstå varför blåvitt-twitter var i upplösningstillstånd efter matchen, det hade alla fans varit efter en sån halvlek. Lägg därtill tre plattmatcher innan och skogsbranden är ett faktum liksom. Är det så lätt som att lägga ansvaret på Mikael Stahre? Jag vet inte, men det är ju sällan så enkelt. Psykologi, som sagt, är alltid märkligt, men synnerligen märkligt i hur två lag på så skilda delar av tabellen kan agera, speciellt när bottenlaget märker att det är lätt och riktigt kul att spela fotboll, för en gångs skull.
Något som måste åtgärdas nu är blödningen bakåt. Vi kan inte fortsätta släppa in bollar så lätt som vi gjort nu det sista. Den ramstarka defensiv vi hade i början av säsongen är som bortblåst. Vi har nu också i två matcher i rad blivit synade i sömmarna av motståndarscouter, vad det verkar. Det måste finnas en plan B, och den måste, helt enkelt, vara mycket bättre än såhär