Manfall på förhand. Vissa saknades mer än andra och andra fick efterlängtade startminuter. På förhand var nog de flesta blickarna riktade mot Oscar Vilhelmsson, som skulle göra sin första start.
Stahre hade vissa bryderier inför start, minst sagt. Eller vad sägs om en backlinje med Jallow till vänster och Calle Johansson till höger och Vilar tillsammans med Bjärsmyr centralt? Erlingmark och Gustav Svensson fick bilda innermittfält. En del talade för ett Blåvitt med en förhållandevis destruktiv ingång mot bolltrillande Kalmar.
Vilhelmsson var på väg igenom redan i den nionde minuten men stoppades bryskt. Dessvärre slog finurlige Yakob frisparken i ribban.
Destruktiviteten gjorde att Blåvitt höll tätt första femton, ni vet de där förödande första minuterna. Problemet var att Kalmar gjorde 0-1 så fort klockan kämpat sig över 16 spelade minuter. Ytan just utanför eget straffområde var fortsatt problematisk och frågan är om det ens hade hjälpt att parkera en buss i den ytan (inte bildligt talat).
Aiesh var en välkommen återsyn i startelvan inledningsvis. Han gjorde det han tidigare varit så framgångsrik med, nämligen att utmana. Dessvärre (finns risk för överanvändning av just det ordet i kväll) händer det för sällan och något större hot verkställdes väl egentligen inte från hans kant.
Under inledningen såg Vilar ut allt mindre som en säkerhetsrisk. Samarbetet med Bjärsmyr såg ut att fungera. Erlingmark hittade skapligt rätt i positionsspelet (det gör han förvisso med förbundna ögon i normala fall) och Gustav Svensson är fortsatt en skugga av den Gustav Svensson vi så länge drömt om. Kanske handlar det om för högt satta förväntningar, kanske handlar det om bristfälligt fotbollsöga, kanske handlar det om att han faktiskt blivit sämre. Antagligen lite av allt det där kryddat med en oväntat hård extern press.
Kalmar fortsatte forsa fram med ICA-Piotr i spetsen. De neutraliserade Aiesh genom att sätta honom i lägen där han var ensam mot två spelare och i det spelet har han tappat en del på senare tid.
Kalmar kombinerar tålamod med effektivt passningsspel. Blåvitt hemfaller till att lyfta längre bollar. Efter en tilltrasslad situation får så startdebutant Vilhelmsson sin heta chans efter passning från Marcus Berg. Dessvärre smet skottet strax utanför. Dessbättre var det ett fint tekniskt nummer av den unge Hallänningen.
För att stoppa den där livsfarliga ytan faller Blåvitt mellan varven extremt djupt vilket naturligtvis leder till att en redan hårt arbetande Marcus Berg får slita ont, långt, långt borta från offensivt straffområde.
Yakob försöker. Jallow tar sig förbi ICA-Piotr några gånger. Aiesh skaffar sig trots allt ett visst övertag på sin kant. Men på det stora hela gör Blåvitt återigen en rätt slät figur i första halvlek. Det gnistrade inte precis om Kalmar heller, men nog hade de kontroll över händelserna i första och det utan att förta sig.
Vad skulle Stahre, som knappt fick ihop en startelva, hitta på till andra halvan? Mitt förslag: ett rakt byte där Ambroz går in och Svensson går ut.
I inledningen av andra biter sig Blåvitt fast för en stund och man får till två resultatlösa hörnor. Vilhelmsson hittar rätt i djupet och passningarna kommer. Jag har nu sammantaget sett tillräckligt för att ta till de stora orden för att beskriva hans talang. Det ska bli otroligt intressant att följa honom (håll dansken på Coronaavstånd, Farnerud!).
Klockan tickade. Plötsligt var vi framme vid den tiden Marcus Berg gör sina mål (mellan minut 50 och 65). Skulle statistiken bättras på den här kvällen? Kanske. Kalmar såg inte helt påkopplade ut och IFK Göteborg hade faktiskt ätit sig in i matchen.
Kalmar har tyvärr en uppsjö snabba spelare och det blir farligt när Fröling och de andra sticker upp. Just Fröling lämnades själv och fick ohotad sikta på en, ja givetvis, omarkerad Jonathan Ring och resultattavlan fick återigen justeras.
Någonstans runt 75:e kom första bytet och Jallow hade spelat klart. In kom Norlin. Ett…offensivt byte?
Vi har ju vandrat ett par varv i skärselden nu men frågan är om inte 2021 är den största prövningen på ganska många år. Man sitter inte ihop, chanser dyker upp slumpartat snarare än efter bra spel och grundspelet ser ut att vara en chansartad långboll från den mittback som känner sig bäst lämpad för tillfället. Det är knappast en slump att det är IFK Göteborg som konsekvent släpper in första målet oavsett motstånd och nu har Stahre faktiskt en hel del att fundera på.
Kanske kan ett skade- och avstängningsdecimerat Elfsborg bli en oväntad trepoängare.