Det var lapp på luckan när jag vandrade förbi biljettluckorna på betongkolossen (det visade sig senare att siffran låg på 8773). Publiken var tillbaka och om informationen på lapparna stämmer var 10 000, istället för 3000, eller 2700, änglar på plats och de hördes när jag strosade runt arenan. Inne på arenan hördes de också. Rejält. Som vi har längtat efter det här.
Men, glas gör sig inte sällan halvtomma. Ett åskoväder drog in över stan lagom till att undertecknad skulle ta sig ett dopp ett stenkast från Kamratgården. Solen repade sig dock snabbt och var tillbaka någon kvart senare. Lagom till avspark var luften kvav och solen kämpade mot ett tungt molntäcke. Upplagt för brottarfotboll, alltså.
Elfsborg har tagit stora steg med sin process. Blåvitt har fått börja om ett par gånger sedan Processen sjösattes. Hur Blåvitt ska se ut under Mikael Stahre var på förhand otroligt intressant (visst en och en halv träningsmatch har redan spelats, men ändå). Sedan Jimmy Thelin anställdes har Blåvitt avverkat Poya Asbaghi (med ett par olika konstellationer runt sig), Roland Nilsson och Ferran Sibila, den mytomspunne assisterande tränaren som varvat Soccer Services kurser sedan länge, har också fått gå. Upp till bevis för Mikael Stahre.
EM 2020 med matcher varje dag har passerat sin ljusaste tid och Sveriges respass (Tack Djurgården?) gjorde att mitt intresse sjönk drastiskt. Å andra sidan var mästerskapet mest en rätt bra pausunderhållning i väntan på att Allsvenskan 2021 skulle återupptas.
Elfsborg återupptog den bäst med två resultatlösa hörnor i följd. I övrigt var inledningen mest en uppvisning i att inte hålla bollen inom laget. I den sjunde minuten vann Hasse bollen fint på mittplan och klapp-klappade sig fram med hjälp av Sana som hittade Aiesh som spelade vidare till en stillastående Jallow och Blåvitt fick sin första hörna. Välkomna in i matchen.
Om inledningen var Elfsborgs var fortsättningen Blåvitts. I den nionde minuten chippade August Erlingmark (förläng det kontraktet!) fint in i straffområdet och någon av Sana, Norlin eller Sigthorsson kunde fått fritt läge framför Elfsborgs målman. Tio minuter senare satte Sana honom på nytt prov efter fin framspelning av Jallow. Man kunde så långt skönja ett nytt Blåvitt (hur många nya versioner av Blåvitt orkar vi med?) som ville framåt med fart. Man satte en betydligt mer aggressiv press (referensmaterialet att jämföra med lämnade förvisso en del att önska) och när man vann bollen tittade man framåt.
Sigthorsson kämpade. Sigthorsson skarvade. Sigthorsson gick i djupet och fälldes av dagens antagonist Jarjue. Dessvärre för Blåvitts del brände Sana straffen, trots att den var förhållandevis välplacerad vid målvaktens vänstra stolprot. 0-0 fortsatt och Elfsborg återgick till att satsa allt på Blåvitts vänsterkant där orutinerade Kalley fick bekänna färg. Elfsborg spelade tufft, på gränsen till fult, och de ser onekligen jobbiga ut att möta, trots att de egentligen inte är så bra.
Halvleken led mot sitt slut och sammanfattningsvis vill jag tillstå att Blåvitt vill framåt till varje pris och att Elfsborg mest är intresserade av att böka. De kunde, eller borde, haft med sig fler kort in i halvtidsvilan. Men fotboll handlar om att göra mål och i den första akten var båda lagen lika starka (eller svaga, om vi ska fortsätta låta glaset vara halvtomt) i just det avseendet.
Andra halvlekens inledning var inte helt olik första halvans. Ställningskrig och bolltapp kryddat med en och annan duell. Något mål hängde inte precis i luften: Båda lagen såg till att hålla tätt bakåt. Jag kom på mig själv med att fundera på hur i hela fridens namn ett mål skulle kunna bli till i den här matchen. Just då såg Oscar Vilhelsson ut att göra sig redo för inhopp, men han fick snällt gå och sätta sig på bänken igen. Tydligt var att Blåvitt behövde någon form av djupledshot, något som skulle kunna få Elfsborgs backlinje att känna sig mindre säker på att de vinner löpdueller oavsett vem de springer mot.
I den 63:e minuten, samtidigt som Sebastian Eriksson tog emot instruktioner bakom reklamskyltarna, slog Sana en frispark som Bjärsmyr var centimeter från att knoppa in. Kort därpå hoppade Sebastian in. På en vänsterytterplats.
Tid tillryggalades och inte speciellt mycket hände. De individuella misstagen avlöste varandra, Kolbeinn fortsatte stångas och gästernas kapten Johan Larsson hade en svag nick, men i övrigt var det ganska händelsefattiga 25 minuter. Frågan var om lagen skulle nöja sig med poängen, eller om man skulle ge sig i kast med att lägga i en växel till.
Med cirka 15 minuter kvar drog Stahre upp ett ess ur kavajärmen och släppte in vindsnabbe Oscar Vilhelmsson. Dessvärre fördröjdes bytet av en hörna som slutligen landade vid bortalagets kapten som klippte till bollen som landade i bortre gaveln, otagbart för Anestis i Blåvitts mål. Paradoxalt nog blev det Johan Larssons sista aktion i matchen. Strax innan avspark blev han liggande länge, för att sedan vanka av planen. Givetvis hade han den dåliga smaken att promenera rakt över den istället för, som de nya reglerna påbjuder, gå över närmsta linje.
Oscar fick istället komma in för att leda sitt lag i en nervkittlande kvitteringsjakt. Minuter senare fick han uppbackning av Robin Söder som nyligen gjorde mål i den där matchen som inte var en match mot Ljungskile.
Klockan tickade. Solen gick ner och Blåvitts chanser att ta med sig poäng såg inte ut att gå i motsatt riktning. Elfsborgs spelare såg till att ta rejält med tid på sig vid byten och annat så under de fem första minuterna efter 80 spelades knappt någon fotboll alls.
Bortsett från chansen Kolbeinn missar från ett par decimeters håll. En boll som Anestis(!) antagligen hade stött i mål och Söders nick, som knappt var en chans, skapar Blåvitt i princip ingenting under matchens slutskede, och då räknas egentligen hela andra halvlek in. Stahre har en del att fundera på. Å andra sidan är förstärkningar av bästa märke på väg in.
Rättelse: Det var Anestis som missade chansen i slutet och inte Kolbeinn Sigthorsson.