Senast Blåvitt vann SM-guld (2007!) spelade Bjärsmyr, Wernbloom och Jakob Johansson i laget. En ung Alexander Farnerud vann Bundesliga och Kalley var ännu inte född. Nu spelar de alla tillsammans i ett drama om IFK Göteborgs existens i svensk fotbolls finrum (ja, kanske klubbens existens totalt sett). Just idag stod Elfsborg för motståndet, ett lag som är inne på en liknande resa som Blåvitt men som hittat något mer rätt i sin process. Stefan Andreassons tålamod med Thelin bar slutligen frukt och Farnerud hoppas innerligt att det brustna tålamodet ska få stopp på ett skenande lok.
Farnerud är inte lika rapp i vändningarna som han en gång var, Wernbloom är otroligt nyttig när det kommer till att få fast boll på offensiv planhalva (bäst i första för dagen) och Jakob Johansson, som fick utgå i andra, kämpade med underlaget i en inledning som till stor del handlade om fina kombinationer blandat med längre bollar från Blåvitt.
Ja, Blåvitt spelade faktiskt bra stundtals under första 45. Så bra att viss optimism tändes i mig. Dessvärre släcktes den tämligen omgående i andra halvlek. Elfsborg trummade på, tog sig till halvchanser, skapade oreda, försökte bringa Anestis om livet och deras försvarsspelare hade det allmänt gött. De gånger Blåvitt öppnade käften för att säga emot slogs bollen antingen bort på ett för lätt sätt, tappades eller bara slogs bort på grund av bristande koncentration eller kvalitet, som när Sargon bara hade att servera Aiesh ett friläge. Eller de gånger som Erlingmark, som förvisso gjorde en fin första akt, blev stillastående och uppkäkad. Hela Erlingmarks lekamen signalerar att han vet att han kommer att tappa bollen när han får den.
Visst fanns ljusglimtar. Både Helsingborg och Falkenberg förlorade (otroligt att man oroar sig över bottenlagens resultat) och vi fick hålla nollan för andra gången under Roland Nilssons styrning. Hasse var stundtals fenomenal men hade ofta för få alternativ i goda positioner och han sökte sig gärna till trängsel. När han låg nere för räkning var hissen så långt ner att jag övervägde att stänga av sändningen, men han kom in igen och det ska vi nog vara väldigt glada för. Vad händer om vi faktiskt tappar honom det här fönstret? Ska Amin Affane få ordning på sin karriär och kliva in då, tro?
Våra yttrar gjorde inte direkt sitt bästa för att hålla Aiesh utanför startelvan. Det är tydligt att problemen snarare sitter i huvudet än i fötterna på dem. Sana verkar ta på sig ett för stort ansvar och vill vinna matchen med varenda aktion, Paka springer inte ens snabbt och ser klumpig ut med bollen.
Just nu ser det onekligen mörkt ut. Det går inte att komma ifrån. Innan vi kan börja prata om långsiktiga projekt och spelmässiga ambitioner får vi hoppas att fokus ligger på att ingjuta lite mod i spelarna inför ödesmatchen mot Varberg på söndag.
Vilka fan är Varberg?
Ett litet tillägg. En normalt funtad person försöker väja undan och se till att man minimerar risken för att knät ska träffa någon i ansiktet. Det lyckas inte alla gånger. Visst, Elfsborgsanfallaren kollade till Anestis men då hade en ganska lång stund passerat.