Blåvitt ställde upp med sex försvarsspelare på plan och Toko. I matchens begynnelse backade man hem långt. Bussen var parkerad. Sikta på att släppa in noll och så får vi försöka få till en kontring. Sen gjorde HaIF 1-0 och det fanns inte längre något att be för.
Det är spännande det där med vinnarkultur. Hur den där sovande jätten bara plötsligt reser sig ur sin dvala. Gnuggar ögonen och inser vad som håller på att hända. Att det där laget som knappt vunnit något alls ska vinna mot oss, som vunnit allt, i en kvartsfinal. Hur Poya släpper tyglarna och lyfter pressen ett par hektar, hur han vågar trycka ner motståndarens problem i halsen på dem. Poya synade bluffen genom att låta ett ungdomligt Blåvitt (efter en ultradefensiv start) springa sönder Hammarby, laget som springer snabbast av alla. De som på något vis blivit facit för hur fotboll bör spelas blev söndersprungna. Visst, utvisningen var kanske billig, men den avgjorde inte matchen.
Blåvitt hade bestämt sig för att stå som segrare och det var tydligt på alla sätt. Hammarby blev mindre, de såg inte så hotfulla ut längre, Tabkovic blev en medelmåtta och spelade Bojanic mer än första 30?
När Hosam Aiesh gjorde sitt första mål var saken klar. Efter målet fanns ingen återvändo, Blåvitt öste på, Bajen försökte efter bästa förmåga åstadkomma något, men de var ett slaget lag. När Aiesh sen dunkade in sitt andra mål är det inte målet i sig som fastnar hos mig. Det är Tobias Sanas försök att få ta straffen för att han ville avgöra matchen. Ett bråk uppstod och Sana fick lugnas av sina kamrater. Det tyder på vinnarmentalitet, det tyder på att man tycker att det är kul när det bränner till och jag älskar det.
När sedan Sargon Abraham får göra mål för andra matchen i följd slöts cirkeln. Hackkycklingen som gått från att vara fastfrusen på bänken till att vilas i en kvartsfinal får avgöra sitt livs viktigaste match. Låt oss hoppas att den här beslutsamheten hänger kvar resten av säsongen. Det kan nämligen bli riktigt trevligt att följa IFK Göteborg då.