Den här matchen sa en hel del om Helsingborg. Den sa egentligen inte så mycket om Blåvitt. Varberg är inte så bra som jag trodde och Blåvitts process är inte där den bör vara.
Nora Strandbergs bevingade ord nio poäng på nio matcher skulle visa sig vara ett jävla kanonfacit några år senare när Blåvitt inlett säsongen 2020 med två raka förluster (för visst kändes det som att matchen var på väg dit?). Faktum är att det är ett poängsnitt jag hade tagit alla dagar i veckan efter att ha sett 40 minuter av matchen mot Varberg.
Varberg var inte enbart ute på plan för att spela sin frejdiga fotboll. De var också där för att sätta så många Blåvita spelare som möjligt ur spel där mordförsöket på Da Graca får ses som crescendot, grädden på moset eller kronan på verket, om du så vill.
Det var ett tag sedan Sibila la ut videon med texten Trust the process och det är ett tag sedan processen faktiskt kändes relevant. Det vi ser nu är ingen process. Det är ett korthus byggt på en kortlek som använts år efter år på en högstadieskola. Det håller på att välta och nästa gång en finnig tonåring hasar förbi kommer det att välta för att inte gå att bygga upp igen.
Ungefär så kändes det efter 45 minuter. Sen tog Sana tag i taktpinnen
Efter säsongens första mål fylldes spelarna med nytt mod, med ny livsglöd, och allt föreföll mycket mer resolut: Man gav sig hän i närkamperna, passningarna var lite hårdare och det man såg att de trodde på vad de gjorde. Vissa kanske fäste lite för stor tilltro till sin egen förmåga och Hosam Aiesh såg allt som oftast ut som den där pojk- eller flickspelaren som tog bollen, dribblade av alla och gjorde mål på beställning. Ni vet den där som spottade in 10 mål per match. I mitt fall handlade det om Jesper Arvidsson och innebandy. Jag var inget vidare på att spela innebandy. Men det spelade ingen roll för att vi hade han som skulle komma att bli Allsvensk fotbollsspelare i vårt lag. Skillnaden mellan Aiesh och Arvidsson (i juste det här fallet) är att Aiesh inte fick ut något av sina dribblingar.
Nog om det.
Nzuzi Toko (förläng det kontraktet!) fick vikariera som mittback och vad mig anbelangar får han gärna stanna kvar där året ut. Han sätter in bollen i gröten, vågar försöka spela sig förbi förstapressen och vore det inte för honom hade Blåvitt antagligen inte vunnit idag. Trots att Tolinsson spelade som vore han skapt för att spela mittback i allsvenskan hoppas jag på att antingen Bjärsmyr eller, förhoppningsvis, Da Graca kan ta plats bredvid Toko i kommande omgång. Calisir kan vi nog räkna bort.
När Paka, som inte riktigt fått till det tidigare under säsongen, rakade in ett välförtjänt mål där inbytte (skulle gärna se tidigare byten som omväxling) Farnerud var inblandad kändes det på något sätt typiskt. Det blir ofta så när bättre lag möter lag som är sämre rustade. Frågan är dock om det var systemet eller individuell skicklighet som var tungan på vågen i Varberg idag? Det kanske vi får reda på om måndag.
Nu när dammet lagt sig och skuggorna så sakteliga slår ut solens sken är det skönt att konstatera att vi har Hasse och Sana. Spela bollen på Hasse och han suger in den. Likt en bläckfisk lyckas han ha ett ben eller en fot först på bollen. Han slår inte bort överdrivet många bollar heller.
I nästa match hoppas jag få se en annan offensiv. Sargon gjorde det bättre idag, men det stämmer inte riktigt för honom och han skulle nog må bra av att ställas utanför elvan nästa gång. Detsamma gäller kanske även Söder som inte alls kommit upp i nivå. Eller är det taktiken som inte stämmer? Söder har verkligen lyst med sin frånvaro under inledningen av säsongen.
För övrigt har Blåvitt skrapat ihop tio poäng på nio matcher.