Dagen före lucia tar karriären slut för en av allsvenskans bästa spelare i modern tid. På Parken mot FC Köpenhamn kommer Markus Rosenberg att göra sin sista match som professionell fotbollsspelare. Innan dess tar han och hans MFF emot IFK Göteborg på en kokande Stadion.
Många blåvita har luftat sina aggressioner mot Malmöpågen. Han ses av en del som en arrogant, fuskande och oärlig spelare. När Malmö FF mötte IFK Norrköping 2015 i den sista omgången gick han fult in i en luftduell och fick rött kort efter bara några minuter. Med flit, tyckte många blåvita, då MFF förlorade matchen och i slutändan definitivt stoppade Blåvitt från att ta ett 19:e SM-guld (även om IFK visserligen själva ställde till det genom att bara kryssa hemma mot Kalmar).
Men den här krönikan kommer inte att ta den tonen mot Rosenberg. Snarare tvärtom vill jag lyfta fram Markus som en spelartyp som allsvenskan behöver mer av. Spelare som är lojala mot sina klubbar, som är jobbiga att möta och som skapar ett ”buzz” kring Europas 22:a bästa liga.
Markus Rosenberg är en profil och vare sig man vill det eller inte får man som moståndarsupporter förhålla sig till honom. Han vet att han är bra, han vet att han lyfter sitt lag, han vet att många stör sig på honom. MFF kommer att ha en stor lucka att fylla – både på och utanför planen – när han lägger skorna på hyllan.
När Tobias Hysén spelade sin sista match i karriären, mot just MFF i fjol, var det en del MFF-supportrar på Gamla Ullevi som buade. Lågt, naturligtvis. Men som Tobbe själv sa i en intervju med Olof Lundh om sin kommande bok: flera Malmösupportrar hörde av sig efter den matchen och beklagade sina vänners beteende.
Jag tror att en majoritet av MFF:s fans respekterar Tobias Hysén på samma sätt som jag respekterar Markus Rosenberg. Hur svårt det än kan vara när han sätter en armbåge i ansiktet på en blåvit spelare.