Den stora skurken: Blåvitts sänkta ambitionsnivå

AMBITIONER. Att Blåvitt skulle gå kräftgång den här säsongen, det var många supportrar oroliga för nära Mats Gren & co sänkte ambitionerna från det traditionella ”slåss om topp fyra” – som varit Blåvitts målsättning under i princip hela 2000-talet – till ett mer defensivt ”runt en sjätteplacering”. Signalen var tydlig: Alla fick räkna med ett skitår, kort sagt.

Men att ambitionssänkningen skulle innebära en elfteplats i tabellen när 2/3-delar av serien var spelad trodde inte ens de mest negativa supportrarna. Inför säsongen upprepades ett numera känt begrepp – #tålamod – som ett mantra från alla möjliga håll. Uttrycket var designat för att ge utrymme för den nya regimen under ledning av Poya Asbaghi. Utrymme för att kunna slippa den värsta kritiken om resultaten uteblev. För att få förståelse från fans med höga krav att inte kräva ”huvuden serverade på fat” – även om man inte mäktade med att slåss om medaljer. Den förre tillfällige klubbdirektören hade redan under fjolåret (på ett väldigt olyckligt vis) satt snöbollen av ambitionssänkning i rullning. Detta när han konstaterade att det var först 2021 som Blåvitt skulle vinna guld. Starten på hela #tålamod-rörelsen, om man frågar mig.

Det var i den kontexten som Poya Asbaghi tog över. Han blev efter många om och men klar som tränare för ett lag som redan gått ut och sagt att man inte tänkt vinna serien under 2018. Eller 2019. Eller 2020. För det var de facto vad IFK Göteborg gjorde med sin ambitionsnivå när man sa att det är först om fyra år det gällde. En och annan inom föreningen mumlade fram att det där inte var förankrat hos styrelsen, men då hade det redan fått sitt eget liv hos medier och supportrar. Det var för lite, för sent.

Hur bra ens egen ’ambition’ (ja, jag tittar på dig Mats Palmgren) må ha varit med att sätta upp det målet, så gick det inte för styrelsen att tvätta bort från vare sig spelares, medias eller fans sinnen. När en gång så mäktiga Blåvitt för första gången på två generationer gav upp ambitionen om att slåss om medaljerna i allsvenskan befäste sig en tanke om att det nog var dags att sänka förväntningarna på laget. Och det rejält. För alla inblandade.

Redan i oktober 2017, alltså snart för ett år sedan började de tidigare rätt slentrianmässiga ”avgå Gren”-körerna från Twitter få fäste bland tyngre Blåvitt-profiler. Aftonbladets Robert Laul ansåg att förra årets – sportsliga – negativa utveckling bottnade i att Mats Gren inte var rätt man för jobbet.

Då kan tilläggas att förra året mest handlade om en intern – stundtals rätt brutal – maktkamp där delar av styrelsen, Mats Gren och Wisemen stod på ena och Frank Andersson, Fredrik Risp och Jörgen Lennartsson på andra sidan. Turerna kring detta är många och versionerna av exakt vad som hände, hur det hände och varför det gick som det gick – spelar ingen roll för det här resonemanget. Däremot var detta ytterligare en viktig parameter för vad det var för situation Blåvitt befann sig i inför 2018. Det var rörigt, interna maktkamper utspelade sig för öppen ridå – ofta i medierna – och alla på Kamratgården längtade efter lugn. 

Som om inte detta var nog hade ”stålbadet” kring ekonomin som IFK Göteborg skulle gå igenom under 2017 inte nått ända fram. Styrelsen hade satt upp som målsättning att minska kostnaderna rejält under året:
– Målet var att minska kostnaderna med 27 miljoner och det arbetet har varit relativt framgångsrikt. Vi är väldigt nära att nå 27 miljoner, sa föreningens kassör Jakob Andreasson till GP för ganska exakt ett år sedan.
Slutnotan blev ett minus på 12,5 miljoner kronor, men det var något styrelsen sa sig ha räknat med.
– Resultatet är inte förvånande och något vi varit medvetna om en längre tid. Utifrån den vetskapen har vi skurit kraftigt i kostnader, vilket slår igenom 2018 men än mer 2019. Men, för att nå en ekonomi i balans krävs också ökade intäkter och med vårt starka varumärke i ryggen ska vi bara lyckas här, sa Mats Engström i ett pressmeddelande om verksamhetsberättelsen i februari.

Det var under 2018 som det skulle börja vända. Särskilt med tanke på att man i vintras hade gjort en storaffär och sålt supertalangen Pontus Dahlberg till Watford. Nu skulle ekonomin äntligen hamna på rätt köl, för att sedan bli rent ut sagt bra till 2019. Samtidigt diskuterade IFK Göteborgs styrelse med kassören Jakob Andréasson i spetsen ett nytt upplägg för ett riskkapitalbolag – som man även bildade rent formellt i början av 2018. Pontus-pengarna, utgiftssanering och externt kapital skulle innebära att föreningen gick från att blöda 2017 till att nå stabilitet 2018.

Så när Poya Asbaghi tog över rollen som A-lagets tränare:

1. Hade ambitionerna sänkts till de lägsta sedan 1970-talet.
2. Hade föreningen genomgått ett internt ”blodbad” där ordföranden och tränaren tvingats ut.
3. Hade ekonomin blött rejält under 2017 men skulle stabiliseras till 2018 och tillåta en ”konkurrenskraftig trupp”.
4. Supportrarna – och föreningens ledning hade fokus på #tålamod, här skulle det gå att bygga något långsiktigt.

Utifrån denna situation skulle nog de flesta kunna säga att en tränare hade ett guldläge, om ni ursäktar uttrycket. Låga förväntningar, intern törst efter lugn och ro, en ekonomi som stegvis skulle förbättras och #tålamod som tydligaste budskap från supporterhåll. Man skulle kunna säga att det var ett ”allt att vinna”-läge och det skulle inte förvåna mig det minsta om Poya Asbaghi även i det läget tänkte att det var det optimala läget att få chansen att träna en stor klubb, en kraft med största supporterbasen i Sverige. Att han inte hade kunnat ha bättre timing ens i ett riggat lotteri.

Men sedan kom verkligheten.

Poya Asbaghis typ av fotboll går ut på att ha mycket rörelse i laget. Han är den tränare som efter Arne ”Bevegelse” Erlandsen pratat mest om rörelse med sin spelartrupp. En helt annan typ av rörelse, samt fotboll, än norrmannen i jämförelsen – men lik förbannat bygger hans fotbollsidé på spelare som vill och kan röra sig mycket på planen. 

Men på ett ställe skedde inte rörelsen under första halvåret av 2018: Kring hur Blåvitts spelartrupp tog sig an sin nya tränares vision. De vackra visioner om hur laget skulle spela fotboll, det man tränade på varje dag – gav inte resultat ute på planen. 

Missförstå mig rätt, Poya Asbaghi är en skicklig retoriker. Det gick inte många veckor förrän de flesta spelare i vårens trupp var med på vad han ville göra, hur hans IFK Göteborg skulle spela fotboll och vad slutmålet var. Vid ett tillfälle sa en av lagets mest tongivande spelare till mig att han trodde Blåvitt skulle ”bli riktigt farliga” om man lärde sig systemet fullt ut. Jag sveptes med av snacket, jag letade som en galning efter tendenser i matcherna som visade på en totalfotboll där Blåvitt skulle dominera spelet och där laget skulle chocka alla och blanda sig i toppstriden redan i år. För det är vad varje supporter önskar innerst inne, att ens lag ska prestera bättre än någon annan kunnat förutspå. Även om jag personligen gillar 4-4-2 bättre än den här typen av backlinje som skiftar mellan tre och fem backar så tyckte jag mig se att Blåvitt var på gång med något spännande.

Samtidigt andades det hopp och tro på projektet inom truppen och på Kamratgården. Men i takt med att resultaten uteblivit – från en ganska vass start på våren – till att under sommaren få närkontakt med kvalstrecket (samt under september riskera att åter hamna där) – har allt fler börjat gny och gnälla. Inte i ledningen, men naturligtvis bland supportrarna. Min favorit är när GT-krönikören Markus Wulcan mitt under brinnande säsong lanserade idén att en av spelarna, nämligen Tobias Hysén, borde ersätta Mats Gren till 2019.

Det gav upphov till både huvudskakningar som skratt på Kamratgården. Men det blev ännu en spricka i #tålamod-fasaden. Det blev allt mer tydligt att tålamodet som föreningen – till viss del på grund av den falang fans som backat Gren under de interna stridigheterna 2017 och därmed satt prestige i att Mats Gren skulle lyckas – vunnit för sig inför säsongen inte var gränslöst. Om det var så att man backade Poya Asbaghi, så kunde man mycket väl tänka sig att kräva Mats Grens avgång – även om det kan anses märkligt. Det var trots allt Gren som hade nobbat Andreas Brännström i sista sekund för att ge hans förre tränarkollega jobbet som Blåvitts head coach. Så om man har tålamod med den ene, hur kan man inte ha det med den andre? Oavsett vad: Vid varje förlust, vid varje motgång kom kravet på att Gren borde avgå.

Många fans på forum, i twitterflödet och de stora Facebook-grupperna visade allt mer öppet missnöje med situationen. Frustrationen kom egentligen inte som resultat av uteblivna värvningar under sommarens transferfönster – även om de ofta manifesterade sig så – utan i grund och botten med IFK Göteborgs kräftgång i allsvenskan. Jag tror Blåvitt gjorde det väl enkelt för sig själva när de efter Max Markussons intåg på ett ganska pedagogiskt vis försökte förklara hur svår processen kring silly season var och försökte ge perspektiv på hur utmanande Mats Grens jobb i det läget var. Varför? Jo, irritationen mot just Gren bottnar i en annan del av supporterskapet, nämligen den tidigare nämnda inre önskan att Blåvitt ska prestera bättre än någon tror att de ska göra.

Om målsättningen är att komma topp fyra hoppas supportern att man ska vinna guld. Om målsättningen är att bli omkring sexa hoppas supportern – innerst inne – att man ska blanda sig i kampen om Europaplatserna.

Inte ligga elva i tabellen.

Det är den egentliga orsaken till att sökkombon ”avgå + Mats Gren” ger en sanslöst massa träffar på Twitter, på Alltid Blåvitts forum, på En annan del av Blåvitt på Facebook och diverse andra blåvita håll. Det finns ett enormt underliggande missnöje med att IFK Göteborg parkerar på 11:e plats i den allsvenska tabellen. Det missnöjet pyr och vill ta sig fram, vill söka dagens ljus och när man bäddat så hårt för att alla ska ha tålamod med lagets prestation och tabellplacering, så måste den underliggande irritationen ta vägen någonstans. Och näst på tur – om man har tålamod med huvudtränaren – är sportchefen. Då kan det vara en viss värvning, utebliven värvning, stor eller liten groda i en artikel eller i princip vad som helst – som får den enskilde supportern att se rött.

Mats Gren har haft sitt jobb i fyra säsonger och har haft en nedåtgående trend under den här perioden. Då spelar det liksom ingen roll om man på något plan tror – eller i de flesta fall hoppas – att Poya Asbaghi ska utveckla ett spännande ungt lag till att vinna titlar. Det blir irrelevant för i grunden är man mer förbannad på att det en gång så stolta lag som man älskar nu har reducerats till strykpojkar i allsvenskan som på fullt allvar måste se neråt i tabellen för att tänka på hur långt avståndet är till kvalstrecket.

Om det är så att Poya Asbaghis vision om hur Blåvitt ska spela funkar, vilket i dagsläget känns som ett stort om, så är det olyckligt för Mats Gren att laget han satt samman inte har klarat av att ta till sig denna vägvinnande filosofi. En stor skurk i sammanhanget var nog att försöka skapa de optimala förutsättningarna för den nya filosofin. Vi har hört knorrandet från före detta blåvita spelare som inte förstår varför ambitionsnivåerna har sänkts. Vi har hört från före detta landslagspelare som inte förstått varför en storklubb som Blåvitt sänkt ambitionerna så kraftigt. Vi har hört och sett många fans uttrycka frustration med – men även förståelse för – de sänkta ambitionerna.

Men framför allt har vi även hört resonemangen inifrån IFK Göteborg om varför man tyckt det varit nödvändigt att göra detta, utifrån de rådande förutsättningarna – och utifrån visionen om att bygga något nytt. De tror helt enkelt att det hade varit ett luftslott att sätta mål som topp fyra – om man inte har pengarna för att bygga en trupp som håller för det. Och om inte IFK Göteborg själva tror på det, ja hur ska det då bli möjligt? 

För det här är där grundproblemet för IFK Göteborg anno 2018. Inte i Poya Asbaghis ibland märkliga laguttagningar, den överdrivna ekonomiska krisen eller i Mats Grens rent ut sagt bisarra uttalanden i media. Problemet handlar om den sänkta ambitionsnivån.

Nej, det är inte omöjligt att vinna i fotboll för att man saknar pengar (och myten om att Blåvitt är så satans fattiga är en annan femma som vi får återkomma till i höst när kamrer Andréasson räknat klart Pontus-punden och riskkapital-kronorna). Det har väl Östersunds Europaframgångar i nutid – men våra otaliga framgångar i allsvenskan och Europa under 80- och 90-talen lärt oss? I fotboll är det med en tillräckligt bra idé och rätt vinnarhunger fullt möjligt för David att slå Goliath, fullt möjligt att förflytta berg och fullt möjligt för ett lag som anser sig kunna landa på en ”sjätteplats” give or take – att vinna SM-guld, eller i alla fall sno åt sig en Europaplats.

Om man ska vara ett topplag i Premier League eller La Liga så behöver man alltid en himla massa pengar, för annars blir man snabbt frånåkt. Men Sverige och Allsvenskan är inte alls samma sak. Det visade Malmö FF:s vårkollaps tydligt, även om de är på god väg att reparera det nu. Här är skillnaden mellan bäst och näst bäst så himla mycket mindre och det är fullt möjligt för ett lag som ”borde” bli ett mittenlag att blanda sig i toppstriden. Men bara för dem som tror på sig själva och som skapar en vinnarkultur i sin trupp, som slåss om varje meter på planen som om den gällde liv och död.

Inte för dem som inte tror på sin förmåga att vinna.

Jag är helt övertygad att om IFK Göteborg gått in i 2018 med målsättningen att vinna SM-guld, så skulle spelarna i truppen under vårsäsongen ha presterat bättre. Fler skulle ha kommit till Gamla Ullevi. Poya Asbaghi skulle ha tvingats tänka på hur man vinner fotbollsmatcher från dag 1, inte känna en underliggande känsla av ”de har massa tålamod med mig”. Spelare på transfermarknaden hade ansett IFK Göteborg vara ett mer attraktivt alternativ – och därmed underlättat Mats Grens jobb avsevärt och i grund och botten hade Blåvitt haft större framgång på alla befintliga plan.

För en förening som tror på det man gör – på riktigt – vill vinna varje match. Och den som vill vinna varje match – samt har en plan för hur man ska göra det – kan vinna SM-guld. I alla fall om man spelar i IFK Göteborgs nivå av löner, spelare, organisation, tränare och faciliteter. Det är liksom inte som en del smått hysteriska personer verkar tro, att Blåvitt spelar i samma liga som Trelleborg eller Sirius. Det är inte de som kan värva Robin Söder eller Mix Diskerud, som säljer spelare för 35 miljoner till England, som tränar på Kamratgården eller som spelar på Gamla Ullevi. Det är Blåvitt.

Så tror ni i IFK Göteborg på SM-guld till 2019 kan det bli verklighet.
Om ni nu klarar av att hålla er kvar i allsvenskan denna höst.